Jag vill börja med att tacka Christer Nylander, som i Dagen 14/1 i en debattartikel lyfte de övergrepp som under 1900-talet begicks på Vipeholmsanstalten, och hans parti Liberalerna. Inget annat parti har visat verkligt intresse för frågan om vanvården och övergreppen på institutioner som Vipeholm. Trots att fakta är väl kända och trots att vi bjudit in till samtal.
Vi från DHR – Delaktighet Handlingskraft Rörelsefrihet – har begärt en ursäkt från staten men endast välkomnats av Liberalerna, som vi höll ett seminarium tillsammans med förra året.
Svaren och budskapen från övriga partier har varit svävande och motsägelsefulla. Det är enligt dem å ena sidan en så hemsk del av historien att det är svårt att prata om. Det är å andra sidan inte en tillräckligt viktig fråga för att prata med DHR om. Men när är det då dags att ta upp denna mörka del i vår gemensamma historia och verkligen tala om det, om inte nu?
Vi delar Nylanders syn att staten bör ge en officiell ursäkt för de övergrepp som skedde på Vipeholmsanstalten. Vi har också krävt en generell ursäkt för övergrepp, misshandel, inlåsningar och oetiska experiment som drabbat människor med funktionsnedsättningar på institutioner runt om i landet. Dessutom vill vi se inrättandet av en minnesplats för att hedra offren.
Det vi vill betona är att dra lärdomar av historien, så att detta aldrig upprepas. Vi vill också framhålla att de drabbade är en mycket större grupp än de som hållits på institutionerna – även de anställda är offer i någon mån, liksom givetvis de anhöriga.
Låt oss slippa vara offer!
— Åsa Strahlemo, förbundsordförande DHR
DHR ser också att detta inte enbart är övergrepp som skett historiskt. Det fortsätter att ske än i dag. Nya larm kommer gång på gång om människor med LSS-beslut som misshandlas och spärras in. Detta pågår långt efter Vipeholm, och det fortsätter att pågå även då medierna inte uppmärksammar det.
Nu har DHR beviljats ett möte med statssekreteraren vid Socialdepartementet, som ska äga rum den 16 februari. Vi hoppas att detta är upptakten till en officiell ursäkt från staten och en inledning på bearbetandet av historien. Vi hoppas också att det blir början till slutet för övergreppen på dagens särskilda boenden i Sverige.
Trots att vi har rättigheter både enligt FN och svensk lag, till exempel LSS, har det blivit allt svårare att få samhällets stöd för människor med särskilda behov. Allt strängare bedöms ersättning för kostnader, färdtjänst, assistanstimmar med mera. Detta gör att många inte har något annat val än LSS-boende, som de alltså tvingas flytta till mot sin vilja.
[ Elisabeth Sandlund: Bättre och bättre dag för dag? ]
Samtidigt har övergreppen inte fått ett slut. Vanvård, slarv, misshandel och inlåsningar förekommer alltjämt. Som om vissa människor fortfarande betraktas som mindre värda.
Alla LSS-boenden måste givetvis vara fria från missförhållanden och vanvård. De måste uppfylla artikel 19, “Rätt att leva självständigt och att delta i samhället”, i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Ingen som flyttar till ett särskilt boende ska behöva oroa sig för att grundläggande mänskliga rättigheter kränks.
Låt oss slippa vara offer! Det måste bli ett slut på övergreppen. Det som hänt historiskt är väl dokumenterat, inte minst genom Randi Mossige-Norheims radioreportage och genom ett gediget arbete av bland annat Diana Chafik och Sörmlands museum med flera. Fakta finns där. Det behövs inte fler bortförklaringar eller fler utredningar. Det som behövs är att övergreppen upphör och att de drabbade – samtliga drabbade – får en officiell ursäkt.
[ “Läkaren ifrågasatte om de skulle behandla Ulles cancer” ]
