Det är nu drygt två år sedan den omtalade och välkända barnkonventionen blev svensk lag i Sverige. Trots att Sverige var ett av de första länder att skriva under och ratificera konventionen tog det oss nästan 30 år att göra den till svensk lag.
Inför 1 januari 2020 gav regeringen bland annat Barnombudsmannen i uppdrag att utbilda myndigheter och landsting i vad detta innebar i deras verksamheter. Många myndigheter i Sverige såg över sina beslutsprocesser för att säkerställa att barnets bästa skulle beaktas i framtida beslut och barnombudsmannen tog fram flera digitala utbildningar och verktyg för att höja kompetensnivån. Det fanns ett momentum och trots att det fanns en del kritiska remissinstanser låg det en förväntan i luften att något stort var på gång som skulle stärka barns rättigheter.
Vi har sett hur barn som bevittnar våld har fått ett stärkt skydd genom ny lagstiftning, där vi erkänner att barn som bevittnar våld utsätts för skada. Regeringen tillsatte en utredning där man skulle kartlägga vilka lagstiftningar som barnkonventionen inte hade fått genomslag i och som man behövde revidera. Under hösten 2020 presenterades utredningen och plötsligt blev det tydligt – det där som vi som arbetar med barnrätt redan visste – att barnets rätt inte är tillräckligt stark i Sverige i dag.
[ Fredrik Wenell: Familjehem är visst riktiga familjer ]
Två områden som utredningen pekade på handlade om beslut om omhändertagande av barn samt barn i migrationsprocesser. Barnets rätt att komma till tals, och den individuella bedömningen av vad som är barnets bästa, brister.
Ett exempel på det är att vår lagstiftning utgår ifrån att barnets bästa allt som oftast är att få vara med sina föräldrar. Det gör att barn som omhändertagits och fått en trygg placering i ett familjehem kan tvingas att bryta upp därifrån och flytta hem till en biologisk förälder för att man gör bedömningen att föräldern nu kan ta hand om barnet.
Vi utgår från att barnets bästa är att ha kontakt med sina föräldrar. Men är det alltid det?
— Maria Olausson
Missförstå mig inte, det finns absolut tillfällen då detta verkligen ligger i barnets bästa intresse. Men vi har sett i medier hur detta också har lett till vanvård och ibland till barns död. Vi ser barn som rycks upp från sin trygga miljö med sin nya familj, för att flytta in hos en förälder som de kanske inte längre har en relation till eller minne av. Allt för att vi utgår från att barnets bästa är att ha kontakt med sina föräldrar. Men är det alltid det?
Dessutom valde Sverige att inte göra tredje tilläggsprotokollet till barnkonventionen till lag. Det hade inneburit att barnen haft rätt till en klagoinstans, någonstans att få sin rätt prövad. En rättighet som är otroligt begränsad i dag, exempelvis då Barnombudsmannen inte får pröva enskilda ärenden.
[ Frida Park: Hjärtlöst om tvåårige Isak rycks från sin svenska familj ]
Religionsfriheten i Sverige är sedan länge väldigt stark, men barnkonventionen tillför något viktigt som handlar om statens skyldighet att ge föräldrar möjlighet att hjälpa barn att utveckla en tro. Kyrkan har ett viktigt uppdrag i ett sekulariserat samhälle, att stärka föräldrar att förmedla tro till sina barn och att vara ett redskap för detta.
Jag tycker mig se att kyrkorna i dag vill och strävar efter att både förmedla tro och hjälpa familjer att vara kristna i dagens samhälle. Jag ser också hur kyrkan i dag vill vara en aktör som utrustar och undervisar barnen i sina rättigheter enligt barnkonventionen. Men kyrkan behöver också vara en stark röst i samhället i dessa frågor och en förebild i hur barns rättigheter stärks.
Det finns strömningar som försöker påverka tolkningen till att barn ska slippa utsättas för tro.
— Maria Olausson
Om vi vill att makthavare, politiker och samhälle ska lyssna på vad kyrkan har att säga behöver vi visa att vi går före och vara den förändring vi vill se. Barnkonventionen är väldigt allmän och odetaljerad och den blir därför väldigt svår att tillämpa i enskilda fall. Det är ofta svårt att veta vad det innebär och vilken rätt den ger.
Myndigheter och domstolar har nu i uppgift att tolka vad de olika artiklarna betyder och skapa praxis. Det finns strömningar som försöker påverka tolkningen till att barn ska slippa utsättas för tro. Vi som kyrka behöver våga “lägga oss i”, bli en röst att räkna med, samverka med beslutsfattare för att hjälpa till att visa att barnens rätt också handlar om en rätt att få utveckla en tro.
[ Frida Park: Det är inte farligt att läsa Bibeln med sina barn ]
Kanske kom pandemin och tog över det momentum som fanns i svensk politik för att stärka barnens rätt och skydd. Jag hoppas inte att det beror på att vi saknar lösningar eller är rädda för vad det innebär att stärka barnens rätt att bli hörd. Men Sverige kan bättre än så.
Nu när vi har identifierat bristerna i svensk lagstiftning behöver vi politiker som ställer sig upp och bär facklan framåt – för varje barns skull. Det är dags att vidta åtgärder och utforma en plan för att överbrygga de brister och täppa igen de hål som finns i barnens skydd och deras rätt att bli hörda och få barnets bästa beaktat i alla beslut som påverkar dem. Det är de värda.
Till kyrkan, till svenska politiker, till dig, till mig vill jag säga: Håll ut och våga stå upp för barnets rätt till tro och barnets rättigheter i dag. Vi har inget annat val – det handlar om barnens framtid.
