Gud som haver barnen kär, är inte bara en bön som jag och många med mig bad under barndomen. Det är också en tv-serie på SVT i vilken människor som växt upp i olika religiösa sammanhang och farit illa berättar sina historier. Jag vill inte ifrågasätta det de har varit med om, men väga det mot mina egna erfarenheter, och försöka dra några slutsatser.
Jag växte upp i Maranataförsamlingen i Stockholm, en fri pingstförsamling så kontroversiell att vi inte fick annonsera våra möten i tidningen Dagen. Vi trodde på Bibeln som Guds ord, och jag tror inte att jag var på ett enda möte som barn utan att Jesu snara tillkommelse nämndes. Som 13-åring tog jag och min bästa vän tunnelbanan till Sergels torg, där vi ställde oss och sjöng av hjärtats lust om Jesus. Inte för att vi var tvungna – våra föräldrar tyckte nog att vi var lite oförsiktiga – men det är väl inte det värsta två tonårsgrabbar har gjort.
Mycket av det som personerna i SVT:s serie säger att de fick höra som barn fick jag också höra. Sådant som att sex hör till äktenskapet, att synd leder bort från Gud därför att det skadar andra människor, att Gud är med mig var jag än är och så vidare. Men detta skapade ingen rädsla hos mig; jag var aldrig rädd för helvetet eller demonbesättelse, för att mista tron eller för att göra något fel – som det talas om i dokumentären.
Varför? Min första tanke är att det kanske var för att förkunnarna i Maranata talade så innerligt om Guds kärlek och förlåtelse till alla syndare. Handlade det om att församlingen som sådan var bra för mig? Om det är den faktorn som utgör skillnaden, så kanske problemet inte ligger i religionen utan i strukturerna?
Om inte Sverige har plats för människor som avviker från normen i tro och livsstil, blir vi ett fattigare samhälle.
— Paulus Eliasson
Nu för tiden predikar jag flera gånger i veckan hos olika församlingar i Rumänien, så det är med intresse och självkritik jag hör rösterna som SVT presenterar. Jag vill absolut inte att någon ska fara illa av det jag förkunnar, utan att alla ska känna sig omslutna av Guds kärlek och nåd. Därför lyssnar jag och försöker lära mig.
Samtidigt möter jag ungdomar i Rumänien som kastar sig ut i sexuella relationer i tidiga tonåren, som ofta leder till ungdomsgraviditeter och cementerad fattigdom. Plötsligt känns inte Bibelns sexualmoral så människofientlig som svenska normer vill göra gällande. Vi har samtalat i församlingarna om att se det gudomliga värdet av sin medmänniska, i stället för att behandla dem som sexobjekt – något som är viktigt för oss alla. Jag ser också familjer som faller sönder av alkoholmissbruk, och jag är glad för att vi är en alkoholfri gemenskap som jobbar för att hjälpa människor ut ur det demoniska mörkret.
[ Dokument: Så bidrog Maranata till Kyrksverige ]
Det andra som slår mig är hur viktig familjen är för upplevelsen av uppväxten. Jag har på senare tid förstått att min och många andra Maranata-familjer var förhållandevis fattiga – men det var inte så jag upplevde det. Jag och mina sju syskon har delat på oändligt mycket kärlek och omsorg från våra föräldrar.
Det var lika naturligt att gå på möte som att gå till skolan – och det var alltid självklart att vi skulle vara goda medmänniskor för våra vänner, både kristna, ateister och folk av andra religioner (jag växte upp i Rinkeby, ett invandrartätt område). Min mamma suckade alltid ett “tack Jesus” när livet var som jobbigast. När jag frågade henne varför, berättade hon att apostlarna lärde oss att tacka Gud under alla livets förhållanden, och det ville hon leva efter. Det är en lektion jag bär med mig.
[ ”Vi fick lära oss strategier för att undvika demoner” ]
I SVT:s program verkar det som om man förespråkar att föräldrar inte ska försöka påverka sina barn med sin tro. Det är en märklig tanke, eftersom det för det första utgår ifrån att det finns en neutral mark att stå på där man inte påverkar sina barn, och för det andra att det i utgångspunkt är fel att dela sin världssyn med sina barn.
Det naturliga är att föräldrar delar det de menar är gott och nyttigt för sina barn, och att de är öppna för de frågor som uppstår i sådana situationer. Det är lika självklart för en bibeltroende förälder att förklara varför de tror på Jesu tillkommelse som det är för vem som helst att förklara sina åsikter om klimatkrisen, andra världskriget, rasism eller liknande. Det är saker som kan skapa ängslan hos barn – men det betyder inte att man ska ducka för frågorna.
[ Frida Park: Jo, Gud har verkligen barnen kär ]
Jag har all respekt för alla dem som har andra erfarenheter än jag. Vi behöver lyssna på dem, ta till oss deras sorg och vara öppna för att ta självkritik. Ingen borde heller tvinga någon till en eller annan tro – det är också Bibeln helt emot. Men det betyder inte att religiösa föräldrar måste gömma den livssyn som har gett deras liv mål och mening.
Man får inte heller blanda ihop det som faktiskt är osunda hållningar i religiösa rörelser med det som bara handlar om att man senare i livet kan bli oenig med sina föräldrars tro. Kristendom går på kollisionskurs med genomsnittssvenskens livsstil, så har det alltid varit och kommer alltid att vara. Men om inte Sverige har plats för människor som avviker från normen i tro och livsstil, blir vi ett fattigare samhälle.
