I en ny rapport från Claphaminstitutet, Islamiska värderingar kontra västerländska värderingar, beskriver författarna problem de ser med en bokstavstrogen tolkning av islams religiösa skrifter. Författarna lyfter också några aspekter av rapporten i en debattartikel i Dagen 8/2 vilket ger tillfälle till några generella synpunkter.
Huvudsyftet med rapporten är att lyfta aspekter i bokstavstrogen islam som kan utgöra problem/utmaningar för integration i Sverige och väst generellt. Det är berättigade frågor och en vuxen diskussion om detta förtjänar absolut en plats.
Att det funnits, och fortfarande finns, en rädsla, eller ovilja, att diskutera frågor som rör islam är knappast någon nyhet. Och att det ibland finns stora problem med integrationen av muslimska invandrare visar inte minst den senaste tidens desinformationskampanjer mot svensk socialtjänst. En kampanj som dessutom fått stöd av inhemska debattörer.
Men med det sagt finns det dock en del problem med rapporten. Till att börja med ges flera olika definitioner av vad som menas med bokstavstrogen islam och vem som åsyftas när det gäller följare av sådana tolkningar av islam. Troende och bokstavstroende, vilket inte behöver vara samma sak alls, blandas ofta ihop.
Tack vare detta sakernas tillstånd har också en stor grupp muslimer ofrivilligt dragits in i ett islamistiskt nätverk.
— Magnus Norell
Det finns inte heller någon klart uttalad distinktion mellan de bokstavstroende som kan tänka sig att använda våld och de som inte gör det, och det är en mycket viktig distinktion. Att ha åsikter som går på tvärs mot våra grundläggande värderingar om till exempel demokrati och jämlikhet måste inte vara ett problem, även om det naturligtvis kan vara så. I sammanhanget nämns också salafister, men utan att förklara att en del viktiga grupper av salafister är helt emot våldsanvändning.
Det här problemet med att författarna ger olika begrepp (som salafism) en viss innebörd – som inte behöver vara fel – men samtidigt bortser från att andra tolkningar och innebörder är lika förekommande, gör rapporten onödigt polemisk.
Ett annat generellt problem med rapporten är att viktiga källhänvisningar inte ger stöd för påståenden, eller är så gamla att det skulle vara bra att uppdatera eller tydliggöra information för att bli trovärdigt. Jag säger inte att uppgifter som förekommer är fel, men det framgår inte av nuvarande skrivning och källor att det stämmer.
[ Kristen tankesmedja: Islam en utmaning för integration ]
I diskussionen om vad som menas med just bokstavstrogen islam framträder också ett annat problem. Definitionerna som används i rapporten är så öppna att även andra än bokstavstrogna muslimer kan skriva under på dem, och då faller mycket av argumentationen. Återigen handlar det om tolkningar av den religiösa traditionen. Som i alla religiösa traditioner är summan av religionen det som utövarna anser att den är, och det kan skifta högst betydligt som bekant.
De här invändningarna påverkar inte slutsatserna att en bokstavstrogen islamisk hållning kan bli problematisk i integrationssammanhang. Att så är fallet är uppenbart för de flesta. Men det spelar roll eftersom slutsatserna dras utifrån att bokstavstrogen islam bara har en definition.
Det är ett klassiskt fundamentalistiskt resonemang och leder fel här eftersom det i grunden är en tolkningsfråga. För att förtydliga: Samtliga slutsatser kan ha fog för sig, men det är beroende på vilken tolkning som läggs in i begreppen.
[ Fredrik Wenell: Myten om kidnappade barn visar på kulturkrig ]
När det till exempel gäller ett av mina egna forskningsområden – terrorism – visar några decennier av islamistisk terror att det är tämligen enkelt för förövarna att rättfärdiga sina handlingar religiöst med stöd i de religiösa texterna, vilket rapportförfattarna tvärtom säger inte går om man inte är en bokstavstroende muslim. Modus operandi för islamistisk terror är att varje dåd är sanktionerat av religiösa auktoriteter som med hänvisning till grundtexterna godkänt attackerna.
Till sist kan också nämnas att de individer som faller in under de definitioner som rapporten använder sig av, är en minoritet. Det i sig är inte skäl nog att bortse från rapporten. Tvärtom bör det leda till eftertanke att problemen med integrationen, och de kulturella och religiösa konflikter vi har att dras med, gäller en betydligt större grupp än de som kan passa in på rapportens definitioner.
Det svenska samhället har i många stycken låtit just islamistiska representanter företräda alla muslimer som om det var en homogen grupp. Det är enkelt att konstatera att så inte är fallet (de flesta muslimer i Sverige är till exempel inte ens med i någon muslimsk förening eller organisation), men det är ett förhållningssätt som spelar just de krafter i händerna som företräder den typ av bokstavstroende islam rapporten fokuserar på. Tack vare detta sakernas tillstånd har också en stor grupp muslimer ofrivilligt dragits in i ett islamistiskt nätverk.
