Frågan om muslimers integration i västvärlden är en högst relevant fråga med tanke på det stora antalet muslimer som flyttat till Sverige och Europa. I Claphaminstitutets rapport som har som syfte att diskutera om “islam” är förenligt med “västerländska” värderingar (läs: Europakonventionen), utifrån vilken Omid Pasbakhsh, Reinhold Fahlbeck och Per Ewert skrev en debattartikel i Dagen, finns dock en hel del problem i framställning av både fakta och teologi.
Redan i inledningen görs en rad påståenden om islam och muslimska länder som bygger på andrahandskällor, nyhetsartiklar och till och med en opinionsartikel (!). Detta undergräver dessvärre trovärdigheten för resterande delen av rapporten.
Avsnittet om sharia innehåller ingen källa på något muslimskt verk i ämnet. Vad som särskilt saknas i rapporten är intervjuer eller citat av svenska imamer. I stället hänvisas, som ofta i dessa sammanhang, till den nu 30 år gamla Kairodeklarationen.
Inser de inte att den autentiska islam som vi företräder tjänar som en viktig motröst mot extremism inom islam?
— Kashif Virk
Det är oklart vilken relevans denna har i muslimska länder i dag eller i en svensk kontext, och dess koppling till muslimers integration i Sverige är oerhört långsökt. För en muslim i Sverige kan sharia innebära det sätt som de lever sina liv på och följer sin tro, vilket inte har någonting att göra med hur ett land ska styras.
Även termer som “bokstavstrogen” muslim används ett 70-tal gånger i rapporten, utan en klar definition av vad detta egentligen innebär. Vilka är dessa muslimer? Hur många är de i antal? Vad innebär “viljan att följa Koranen och sunnan så långt det går” (s. 15)?
I rapporten definieras islam som “den religion Muhammed exemplifierade genom sitt utövande samt förkunnade genom Koranen och sunnan”. Sedan följer en “bokstavstrogen” utläggning och i vissa fall egna tolkningar av vad vissa verser och hadither innebär, samt verser helt tagna ur sitt sammanhang.
Exempelvis påstås det utifrån sura 33:57–61 att islam inte tolererar kritik mot profeten Muhammad (frid vare med honom). Men den som läser övriga verser finner att profeten uppmanas till att bortse från hån (33:48) och att han ska visa tålamod över kristnas och avgudadyrkares sårande ord (3:187) samt lämna dessa människor åt sitt öde (73:10).
Det finns en rad liknande påståenden i rapporten, men som inte kan bemötas i en begränsad debattartikel. Dock är en sak är värd att påpeka: De flesta saker som tas upp som innebär en värderingskrock förekommer också i Bibeln – i än grövre formuleringar. Menar alltså rapportförfattarna att även kristendom inte kan integreras i väst, såvida man inte till stor del bortser från de läror som finns i Bibeln?
Rapporten är inget annat än ett hopkok av de invändningar mot islam som kristna polemiker gjort i alla tider. Nu används de som förevändning i syfte att förklara muslimers integration vara ett problem.
[ Kristen tankesmedja: Islam en utmaning för integration ]
Mot slutet av rapporten (9.2) varnar rapportförfattarna för att hamna i fallgropen att låta mig och mina kollegor (imamer i Islams Ahmadiyya församling) få alltför stort utrymme i medierna, då detta i längden kan radikalisera muslimer. Vad grundar sig detta på? Önskar de i stället att radikalare röster får utrymme? Eller inser de inte att den autentiska islam som vi företräder tjänar som en viktig motröst mot extremism inom islam?
Genom våra kampanjer #StoppaKrisen, #FrågaEnMuslim och #MuslimerFörFred har vi nått ut till hundratusentals svenskar och motverkat både extrema tolkningar och den samhälleliga vrångbild av islam som i dag finns i mångas medvetande. Om rapportskrivarna varit uppriktiga i sina avsikter hade de säkerligen kunnat erkänna detta.
