Vi som arbetat fram Claphaminstitutets rapport “Islamiska värderingar kontra västerländska värderingar” är tacksamma för den respons vår rapport har fått på många håll, även här i Dagen. Replikerna från Jan Hjärpe och Magnus Norell förbiser dock till stor del vår rapports huvudtes och hamnar i en sidodiskussion om hur många muslimer som kan anses vara bokstavstroende.
Vår rapport visar att islams urkunder innehåller moraliskt förkastliga värderingar, och en hängivenhet till dessa försvårar därför integrationen och innebär allvarliga utmaningar i ett demokratiskt samhälle. Därmed blir det också en sekundär fråga exakt hur många de bokstavstrogna muslimerna är.
Låt oss använda en liknelse för att ge perspektiv: Nazismen är en destruktiv ideologi. Därför har vårt samhälle länge ansett det angeläget att informera om nazismen och faran med att ta dess läror på allvar. Invändningen av typen “anhängare av nazismen är olika, de har olika syn på hur ideologin bör utövas och de är en liten minoritet” missar poängen: Nazismens värderingar är farliga oberoende av exakt hur många som utövar den.
På motsvarande sätt menar vi att allmänheten bör informeras om islams läror och faran med att ta dessa bokstavligt. Det är uppenbart att många av världens muslimer vill följa en bokstavlig tolkning av religionen. Vår rapport förtydligar också att muslimer ser olika på sin religion, men vi instämmer inte i Hjärpes påstående att “religionstillhörigheten har relativt liten inverkan på människors val av handlande”. Den som intervjuar hängivet religiösa muslimer inser snart att för dessa är ett bokstavstroget utövande av islam den viktigaste aspekten i livet, något som har eviga konsekvenser.
Bokstavstrogen islam är en allvarlig utmaning för mänskliga rättigheter och integration och den behöver därför granskas och utmanas i öppen samhällsdebatt.
Tidigt i vår rapport definierar vi bokstavstrogen islam som “viljan att följa Koranen och sunnan så långt det går”. Norell menar att vårt användande av begreppet är inkonsekvent, men ger dessvärre inga exempel på hur.
Hjärpe tycks å sin sida se begreppet som meningslöst, eftersom islams urkunder kan tolkas olika. Bevisbördan vilar i sådant fall på Hjärpe att förklara hur en muslim som betraktar Muhammed som mänsklighetens förebild (sura 33:21), ska tolka det faktum att Muhammed var en polygamisk krigsherre som hade sexuellt umgänge med en nioårig flicka och som upprepande gånger förklarade att avfällingar bör avrättas? Kan en muslim som innerligt tror att islam är sanningen säga att Muhammed eller Koranen tagit fel?
Kashif Virk menar att vi feltolkar och tar koranverser ur sitt sammanhang. Hans huvudexempel är att vi felaktigt skulle påstå att sura 33:57–61 visar att det är fel inom islam att kritisera Muhammed. Virk förklarar dock aldrig hur vi misstolkat dessa verser, och bortser från att vi ger flera ytterligare belägg i vår rapport, exempelvis sura 5:33 samt sex hadither där Muhammed beordrade mord på sina kritiker.
Virk ger några exempel på koranverser som han menar visar motsatsen, men visar i bästa fall bara att Koranen är motsägelsefull.
Kashif Virk avslutar dock med en viktig poäng: Han beskriver den Ahamadiyyarörelse han själv tillhör som en “autentisk islam”, och menar att hans rörelse borde vara en god motröst mot extremistisk islam. Vi skulle gärna önska att så vore fallet, men problemet är att det inte är realistiskt. Landet med flest Ahamdiyya-muslimer är Pakistan, men Ahmadiyyarörelsen utsätts samtidigt sedan länge för svår förföljelse i Pakistan, främst från landets sunnimuslimska majoritetsbefolkning.
[ Hasse Boström: Detta måste islam förändra ]
Det hade verkligen varit välkommet om den stora gruppen av världens muslimer ville följa en version av sin religion som tryggade demokratiska friheter, skyddade kvinnans rättigheter och tog avstånd från våld och terrorism. Men så är dessvärre inte fallet inom den islam vi faktiskt möter i Koranen, haditherna och traditionen från Muhammed, och denna helt dominerande form av islam står i stark motsättning till såväl Ahmadiyyarörelsen som till västerländsk demokrati.
Detta understryker huvudtesen i vår rapport: Bokstavstrogen islam är en allvarlig utmaning för mänskliga rättigheter och integration och den behöver därför granskas och utmanas i öppen samhällsdebatt.
