Det är välkommet att temat kyrka och politik diskuteras. Framför allt när det sker utifrån övertygelsen att kyrkan inte är en enklav i världen, utan att kyrkan har en mission i världen – missionen att räcka evangelium i ord och handling till den värld som Gud älskar så till den grad att Gud ser sin egen son dö på korset för att försona denna värld.
Det är självklart att kyrkan är politisk i den bemärkelsen att tron på Jesus Kristus får konsekvenser i det offentliga rummet. Ändå används påståendet “kyrkan är politisk” ofta som något negativt, rent av som ett tillhygge. Enligt min erfarenhet sker det främst på två sätt.
Det ena sättet är ett försök att avfärda ovälkomna synpunkter eller ståndpunkter. När partipolitiskt tydligt positionerade personer beskyller kyrkan för att vara politisk är det många gånger ett sätt att markera mot en uppfattning som man själv inte delar utan att gå in i ett samtal. Att säga att ett visst ställningstagande “bara är politik” får det från bordet utan att behöva argumentera emot, samtidigt som det bidrar till att skada kyrkans anseende.
Det andra sättet är ett uttryck för att den teologiska grunden för kyrkans ställningstaganden ignoreras eller helt enkelt inte uppfattas. Även Joel Stade (Dagen 26/2) hamnar där, när han menar att Svenska kyrkan saknar ett gediget teologiskt fundament i debatten. Han må ha rätt i att det på sina håll finns en tvekan och en osäkerhet inför att föra fram teologiska argument i offentligheten. Visst skulle det teologiska självförtroendet behöva växa!
Om inte vi använder kyrkans språk som självklart innehåller teologiska begrepp, vem ska då göra det?
— Antje Jackelén
Samtidigt ser vi här ett dilemma som inte har någon enkel lösning. Å ena sidan sägs det med viss rätt: “Prata inte kyrkiska! Folk förstår inte, använd vanligt språk.” Å andra sidan hörs kritiken: “Ni vågar ju inte tala om Jesus, ni är otydliga i er tro.”
Ibland är det omöjligt att göra rättvisa åt båda perspektiven. Vi vill och ska så klart vara begripliga i ett samhälle där den teologiska kunskapsnivån är låg och teologi sällan värderas högt. Samtidigt, om inte vi använder kyrkans språk som självklart innehåller teologiska begrepp, vem ska då göra det?
Om inte vi berättar berättelserna och använder de stora orden, bidrar vi själva till utarmningen av kunskap. Inom andra sektorer tas det för givet att vi ständigt tar in nya begrepp och närmast obegripliga förkortningar, utan att någon någonsin ber oss om ursäkt för det. Vi får helt enkelt finna oss i hdmi-ingångar, USB-portar och mp3-filer.
[ Ärkebiskopen: Otidsenligt med politiska partier i kyrkan ]
Det finns så klart inget större värde i att slänga sig med teologiska begrepp för att briljera och få andra att känna sig okunniga. Men det finns heller inget större värde i att be om ursäkt för våra teologiska begrepp. Behöver människor lära sig vissa ord för att hantera mobilen, så ska de nog kunna klara av att lära sig vissa begrepp för att hantera livets största frågor!
Ändå måste vi också vara beredda att hela tiden översätta. I ett svenskt sammanhang går det inte att argumentera för barns rätt till andlighet bara genom att hänvisa till att Jesus välsignar barnen och säger att barnen är störst i himmelriket, även om det är grund för kyrkans teologi om barnen. Det effektivare valet i aktuellt debattklimat är att argumentera utifrån barnkonventionen som svensk lag och hänvisa till artikel 27 som talar om barns rätt till andlig utveckling.
Vi behöver alltså översätta – och riskerar samtidigt att den teologiska grunden döljs eller rent av blir “lost in translation” .
[ Elisabeth Sandlund: Tolka inte allt kyrkligt engagemang som vänstervridning ]
Mot den bakgrunden tror jag att kristna medier behöver rannsaka sig själva om hur de rapporterar om kyrkans påstådda politisering eller vänstervridning, som det heter ibland. Hjälper den rapporteringen eller stjälper den?
För egen del kan jag notera att de som oftast kritiserar mig för politisering är också de som mest konsekvent bortser från mitt teologiska arbete – oavsett om det gäller predikningar, artiklar eller min senaste bok Otålig i hoppet. Teologiska frågor i pandemins skugga.
På ett mera generellt plan bekräftas det av att det fortfarande händer att även kyrkans insatser i klimatfrågan viftas bort som “bara politiska”. Detta trots att Svenska kyrkan där – som också Joel Stade tillstår – har gjort ett synnerligen gediget och internationellt erkänt teologiskt grundarbete.
