Nya konfessionella friskolor ska kontrolleras hårdare för att i nästa steg förbjudas helt. Det meddelade skolministern bara någon dag efter beskedet om att Sverige skulle öppna upp igen. För att motivera nya frihetsinskränkningar förklarade ministern att staten helt enkelt ska ta “starkare demokratisk kontroll” i skolorna. Även om tydligare regler kan vara motiverat, innebär staters “demokratisering av” eller “demokratiska kontroll” över utbildningen inte sällan krav på enhetstänkande. Inte minst när förbud av konfessionella friskolor strider mot Europakonventionen.
Sättet som skolminister Lina Axelsson Kihlblom inledde sin presskonferens på är även symptomatiskt: “Religiös påverkan” kopplades i princip direkt till “antidemokratisk verksamhet”. Även om den våldsbejakande islamistiska miljön har koppling till vissa skolor, vilket Säpo har kunnat påvisa, är det närmast totalitära fördömandet av “religiös påverkan” djupt bekymmersamt.
Enligt Läroplanen ska skolan föra vidare tydliga värden byggda på trosövertygelser, inte naturvetenskap. Människolivets okränkbarhet och alla människors lika värde kräver exempelvis en bekännelse. Och vilka signaler skickar skolministern till de troende elever som redan i dag mobbas eller kränks av lärare på kommunala skolor?
[ ”Svensk debatt om religionsfrihet är tafatt” ]
Redan i dag finns det dessutom en inkonsekvens om vilka konfessionella inslag som är okej. För samtidigt som en kristen förskola i Flen hotas med vite om 10 000 kronor på grund av en kort bordsbön vid måltider, är personal på andra förskolor fria att hålla i yogapass, fira Pride eller tillämpa könsneutralt språk i verksamheten – det vill säga agera utifrån olika livssyner.
Och faktum är att Säpos eget förslag rör skärpningar av ägar- och ledningsprövning av friskolor. Förbud nämner de inte med ett ord.
Mycket tyder på att religionsfriheten väger lätt i Sverige.
— Jacob Rudenstrand
Samtidigt som konfessionella friskolor med stor säkerhet lär bli en valfråga, illustrerade ministerns besked en villkorad syn på religionsfriheten, något som tyvärr har varit återkommande i Sverige. Axelsson Kihlblom beskrev hur regeringen “tydliggör i vilka former elevers och barns religionsfrihet får uttryckas i skolans verksamhet”. I klartext: I vissa frågor ses religionsfriheten som sekundär utifrån regeringens politiska prioriteringar.
Just religionsfriheten är en rätt som hanterats ytterst valhänt i modern tid i Sverige och i den svenska debatten.
Forskare har talat om att Sverige präglas av religionsanalfabetism, vilket kan förklara varför religionsfriheten osynliggörs. Detta märktes i synnerhet då regeringen knappt diskuterade konsekvenserna för religionsfriheten i pandemilagen. Kyrkor, moskéer och synagogor möttes av flera inkonsekventa regler under pandemin – som åttagräns oberoende av lokalstorlek medan människor kunde trängas på shoppingcenter.
Även i de utrikespolitiska prioriteringarna saknas religionsfriheten. Samtidigt som religiös förföljelse ökar globalt lyser den med sin frånvaro i både utrikesdeklarationer och i regeringens stora demokratisatsning. Att människorättsorganisationen Open Doors nyligen konstaterade att var sjunde kristen i världen förföljs möts fortfarande av tystnad. Asylsökande som konverterat till kristen tro utsätts för en asylprocess som är allt annat än rättssäker.
[ “Man går från hus till hus i jakt på kristna - och avrättar dem” ]
När Pew Research Center nyligen undersökte svenskarnas stöd för demokratiska principer ansåg bara 53 procent att religionsfriheten var mycket viktig. Hela 96 procent ansåg dock att jämställdhet var en mycket viktig princip. Slutsatsen: Vårt konsensusdrivna jämställdhetsideal har svårt att tolerera religiösa uttryck som avviker från en sekulär norm.
I år väntas Kulturdepartementet lämna en proposition om skarpare reglering av statens stöd till trossamfund, ett område som kantats av hätsk debatt. Även det lär bli en valfråga. Samtidigt som tydligare regler kan vara befogade på grund av fall av våldsbejakande extremism har mycket av debatten ändå en religionskritisk slagsida.
Att de flesta trossamfund inte delar riksdagsmajoritetens syn på könsneutrala äktenskap har varit en faktor. En annan är kraven på “demokratiska värderingar”, eller snarare nu rådande värdegrunder. Det har varnats för att dessa krav riskerar inskränka kulturens frihet och den akademiska friheten. Utifrån det faktum att Sverige i år firar 70 år med lagstadgad religionsfrihet vore en sådan utveckling snarare en tillbakagång.
[ Stödet till friskolor kan sänkas - drabbar konfessionella ]
Sverige tycks på kort tid ha gått från ett lutherskt statskyrkosystem med litet utrymme för religiösa avvikare till vad många beskriver som en sekulär och progressiv åsiktskorridor.
I dag har vi nya bekännelsekrav och hädelseparagrafer att förhålla oss till. Ett tecken på detta är den deplattformerings- och cancelkultur som genomsyrar olika samhällssfärer.
Mycket tyder på att religionsfriheten väger lätt i Sverige. 70 år efter dess ursprungliga införande behöver den därför uppmärksammas på nytt.
[ Elisabeth Sandlund: Ett steg på väg mot totalförbud för konfessionella friskolor ]
