Hur ska kyrkan tala i offentligheten? Denna spännande fråga väcker ärkebiskop Antje Jackelén i sin tänkvärda och nyanserade debattartikel i Dagen 7/3, där hon bemöter Joel Stades synpunkter angående kyrkans engagemang i aktuella politiska frågor. Jag imponeras ofta av ärkebiskopens egen kommunikationsstil: vederhäftig, humoristisk och skarp. Som översättare och kristen vill jag dock invända bestämt mot Jackeléns exempel på den översättning hon menar att kyrkan bör tillämpa när hon argumenterar i offentligheten: att hänvisa till FN-konventioner och svensk lag snarare än till Jesu ord och handling.
Jag är helt ense med Jackelén om att kyrkan för att göra sig förstådd i ett pluralistiskt och sekulärt samhälle inte enbart kan hänvisa till bibelcitat som grund för sina resonemang. Men jag tror inte att kyrkan framstår som vare sig trovärdig eller mer begriplig om hon i stället iklär sig rollen som rättsvårdande myndighet, med svensk och internationell lag som sitt förmenta rättesnöre. Biskoparnas öppna brev om gruvan i Gállok blir därför sorgligt svagt, menar jag, trots att jag i sak håller med dem om att detta är ett dumdristigt projekt som bara kan ge kortsiktig ekonomisk vinning på bekostnad av såväl samisk kultur som oersättliga livsmiljöer för många djur och växter.
Kyrkan bör i sådana frågor agera profetisk samvetsröst som kan ryta ifrån mot orättvisan men också trösta och bygga upp människor i deras existentiella vånda inför de förändrade livsbetingelser som väntar. Det gör man inte genom att hänvisa till lagen. Och hur många betydelsepotentialer i evangeliet om Jesus och barnen går inte förlorade när vi hävdar att det kan översättas med barnkonventionen? FN-konventioner i all ära, men vad ska vi med Bibeln till om samhällets juridiska texter funkar lika bra?
Hur många betydelsepotentialer i evangeliet om Jesus och barnen går inte förlorade när vi hävdar att det kan översättas med barnkonventionen?
— Alva Dahl
När vi söker efter resonemang och begrepp som kan förena oss med människor som tillhör andra religioner, eller är ateister, menar jag att vi i stället måste ta avstamp i den längtan efter helighet och transcendens som alla människor bär på.
[ Hon blir stilistisk expert när NT översätts på nytt ]
Världen behöver kyrkans påminnelse om det rum inom oss som är okränkbart och stilla, om att dörren dit in alltid står öppen och att världsfreden hänger på att fler vågar sig över tröskeln. Världen behöver kyrkans vädjan i ödmjukhet till den heliga närvaro som på ett hemlighetsfullt vis bor i både renskötarens och gruvarbetarens hjärta; i Jimmie Åkessons och Greta Thunbergs hjärta; i Vladimir Putins, Volodymyr Zelenskyjs och min vresiga grannes hjärta. Innanför bitterhet och grumlighet.
Tänk om vi kunde få samtalet att röra sig ditåt. Mot den punkt som inte kan observeras i något mikroskop, men ändå rymmer den verkliga enheten mellan allt levande.
Jackeléns artikel i Aftonbladet häromdagen, Låt inte oron över kriget gå överstyr, är ett utmärkt exempel på detta sätt att tala som kyrka i offentligheten. Det ger mig hopp!
[ Ärkebiskopen: Otidsenligt med politiska partier i kyrkan ]
