Ärkebiskopen har helt rätt i resonemanget om varför Svenska kyrkan möts av anklagelser om politisering och vänstervridning. Den kritiken är ytlig. Det finns inget sätt för kyrkan att vara kyrka utan att ta plats i offentligheten med budskap och handlingar – vilket är liktydigt med politik.
Ärkebiskopen konstaterar att det är svårt att nå fram med ett teologiskt och kyrkligt språk i ett samhälle där den teologiska kunskapsnivån är låg. Så är det tvivelsutan. Det är inte i debattartiklar och morgonsoffor som de kvalificerade teologiska och akademiska resonemangen och kyrkans rika intellektuella historia har sin plats.
När jag läser ärkebiskopens svar (Dagen 8/3) drar jag mig till minnes en episod från min tid som värnpliktig. Jag gjorde lumpen som stabsassistent med uppgiften att uppdatera lägeskartor och att skicka och ta emot meddelanden. Vi stabsassistenter hade vår plats i staben, men vi hade alltid vår automatkarbin med oss. En ansenlig del av vår utbildning handlade om att öva på att skjuta med och att hantera vapnet.
Någon av oss frågade befälen om detta verkligen var vettigt – i händelse av krig var det ju ändå inte vi som skulle stå för skjutandet. Svaret vi fick var att det är en militär sanning att en soldat som har sitt vapen och vet hur det ska användas uppträder med större mod och förmåga än den utan. Förtrogenheten med automatkarbinen och vetskapen att den hänger över axeln gör soldaten bättre på att lösa sin uppgift, även om den uppgiften inte är att avlossa vapnet mot en fiende.
I tusen år har biskopar i vårt land åtnjutit ett högt anseende och betydande politiskt inflytande. [...] I vår tid har detta ändrats, på gott och ont.
— Joel Stade
Teologin är ett verktyg snarare än ett vapen, men i övrigt gäller samma förhållande i kyrkan. Den avancerade teologin kan inte direkt översättas till opinionsbildning men kan ge kyrkans folk djärvhet och övertygelse i sin uppgift att tala profetiskt och att utbreda Guds rike.
Biskopsbrevet om klimatet är, precis som ärkebiskopen skriver, föredömligt. Det ger precis den stabila teologiska grund som Svenska kyrkans klimatengagemang behöver bygga på. Texten refererar till Bibelns böcker, till FN:s klimatpanel IPCC och till påve Franciskus miljöencyklika Laudato Sí.
Texten ska inte i första hand sättas i händerna på teologiskt obevandrade beslutsfattare eller debattredaktörer. Snarare ska brevet inspirera och ge näring till kyrkans vigda och aktiva för deras engagemang i frågan.
I klimatbrevet visar biskoparna, i förening och djupt förankrade i både tron och teologin, ett gott och naturligt ledarskap. Problemet är de uttalanden som inte bygger på vad Jackelén kallar “synnerligen gediget och internationellt erkänt teologiskt grundarbete”. Det var de exempel jag lyfte i min text och det är här Svenska kyrkans brist på en samlad sociallära blir mest tydlig.
[ Storgräl inom kyrkan: ”Biskopar har ingen rätt att lägga sig i” ]
Yttrandet till regeringen där Svenska kyrkan avstyrker förslaget att införa krav på svenska och samhällskunskap för medborgarskap är mycket detaljerat, men saknar helt och hållet teologiska resonemang. Texten återspeglar inte heller församlingarnas erfarenheter av arbete med migranter, vilket hade kunnat vara ett skäl för kyrkan att yttra sig.
Över motionen i kyrkomötet om Mellanösternkonflikten och apartheid valde Läronämnden, där biskoparna sitter, att inte yttra sig. I stället blev biskoparnas roll att efter beslutet be de judiska församlingarna om ursäkt.
“Sorgligt svagt” kallar Alva Dahl det protestbrev från ärkebiskopen och biskopen i Luleå om ett specifikt gruvprojekt i Kallak/Gállok, trots att hon håller med i sakfrågan. Biskoparna hänvisar till “andlig och existentiell hållbarhet”, men teologin framstår inte som tillräckligt utvecklad för att brännmärka enskilda industriprojekt.
I tusen år har biskopar i vårt land åtnjutit ett högt anseende och betydande politiskt inflytande. Kräklan och mitran har varit maktsymboler i likhet med kronan och svärdet. I vår tid har detta ändrats, på gott och ont.
Traditionella auktoriteter är ifrågasatta och Svenska kyrkan och hennes biskopar har på några decennier förts från centrum av den politiska maktutövningen till periferin. Men trots att statskyrkan gått i graven dröjer sig förväntan om inflytande genom det episkopala ämbetets tyngd kvar.
[ Eleonore Gustafsson: Kan man formulera sig lite hur som helst om nattvarden? ]
Samtidigt som de gamla auktoriteterna förlorat i anseende lever vi i en tid som älskar det autentiska, det ärliga och uppriktiga. En postsekulär tid där nya generationer med nyfikenhet kan upptäcka en kyrka befriad från arvet från tusen år av maktkyrka. Men då måste kyrkan framträda autentiskt och med en egen röst. Här är teologin omistlig. Den ger kyrkan hennes unika roll och det är detta som har verkan i en tid då makten har gått kyrkan förlorad och formella titlar inte räcker för genomslag i debatten.
Det är när kyrkan bottnar i sin tro och teologi, i församlingarnas arbete och i erfarenheter från syskonen i den världsvida kyrkan som hon får kraft i debatten. Då kan hon inte vara “alltför politisk”. Men när Svenska kyrkan i det offentliga samtalet inte kan skiljas från Amnesty, Naturskyddsföreningen eller Sveriges kommuner och regioner (SKR) saknas autenticiteten. Den önskade påverkan på samhället uteblir och till de människor som helt enkelt inte håller med kyrkan växer avståndet.
När autenticiteten saknas är kyrkan blott ekande brons, en skrällande cymbal.
[ Läs tidigare inlägg | Joel Stade: Svenska kyrkan bör påverka politiken ]
