Förra våren publicerade Dagen en vacker och ljuvligt ärlig artikel där EFK-ledaren Linalie Newman berättar om hur hon känt attraktion till och kysst en annan man än sin make. Rakt och utan hysch-hysch beskrivs hur smärtsamt otrohet är för den som blir bedragen, men också hur omvändelse och förlåtelse långsamt kan bygga upp tilliten på nytt. Samtidigt matar Hollywood barn och unga med en helt annan bild av attraktion och romantik.
Filmserierna Twilight och The hunger games (som båda bygger på storsäljande romaner) har ett drag gemensamt: Triangeldraman framställs som något romantiskt. De präglas av att två män är lidelsefullt förälskade i samma kvinna och intensiv attraktion får henne att inleda en relation med båda två. Ja, verken är inte sena med att framställa passion som en oemotståndlig kraft och svartsjukan som något vackert.
Därför gjorde det mig genuint ledsen då jag för ett tag sedan läste ett par böcker av den kristna författaren Hanna Christenson, eftersom hennes dystopiska trilogi Den förflyttade hamnar i precis samma fack. I den första delen lovordas trohet – i uppföljaren skymfas den fullständigt, då huvudpersonen lämnar sin partner till följd av intensiv passion för en annan man. Begär och svartsjuka kan tillskrivas många attribut, men skönhet är aldrig ett av dem.
Avund är många saker – men aldrig vacker.
— Julia Schönning Landin
Begär är det som lämnar en make bedrövad och besviken då den han älskar gått bakom ryggen på honom. Egocentrisk passion är det som berövar barn förtroendet för sin förälder efter att denne valt egen lust framför uppoffrande, uthållig kärlek. Avund är det som färgar en kvinnas kropp blå och får hennes axel att gå ur led efter att hon kommit hem senare än vanligt en kväll till sin kontrollerande och aggressiva partner. Ja, den är många saker – men aldrig vacker.
[ Läs Hanna Christensons Replik: Kristna författare behöver också skildra känslomässiga snårskogar ]
Ändå är detta den bild som unga, och särskilt flickor, ständigt matas med av bok- och filmindustrin. Det är den illustration av kärlek som tiotusentals personer, genom skolbibliotekets romaner, växt upp med. Därför behöver den kristna gemenskapen aktivt måla en annan bild. En där passion aldrig är oemotståndlig – men en möjlig komponent i ett äktenskap. Där svartsjuka aldrig betonas – men alltid bearbetas. Och där kärlek aldrig är självisk – men alltid uppoffrande.
[ Relationer: Min kompis nya pojkvän gör mig orolig ]
Vi behöver fler frimodiga och öppna artiklar – och böcker och filmer (!) – om äktenskapets utmaningar och om otrohetens smärta, men framför allt behöver vi vuxna som i vardagen gestaltar sunda (inte perfekta) relationer och talar om karaktärsdragen i sådana.
För våra barn behöver få möjlighet att undgå svartsjukans bitterhet och trolöshetens sorg. Låt oss ge dem förutsättningar för liv präglade av den välsignelse och skönhet som kommer av förtroendefulla relationer. Låt oss inte ge Hollywood patent på bilden av kärlek.
