Krig är verkligen urskillningslösa och grymma attacker mot våra kroppar. Men bortom kulor, bomber, missiler och psykologisk krigföring – ja, även bortom olika typer av ekonomiska sanktioner och bojkotter – pågår ett för mänskligheten avgörande krig: Kriget om våra själar.
Sedan den ryska invasionen av Ukraina har jag som teolog och pastor återkommande fått frågor om vad Kyrkan bör stå för i kriget. Mer specifikt har det till exempel handlat om var kyrkan står i NATO-frågan. Eller om kristen pacifism är ett verklighetsfrånvänt önsketänkande. Men jag har också mött ståndpunkter som att Kyrkan borde ställa sig bakom beslutet att Sverige ska förse Ukraina med vapen.
Jag har anat ett uns av besvikelse när jag hävdat att dessa frågor och ståndpunkter inte är de mest angelägna för en kyrka som har uppdraget att förkroppsliga en ny världsordning som bygger på en annorlunda världsbild. Kyrkan finns på grund av sitt gensvar på kallelsen att bli Guds folk. Som detta folk har vi ett särskilt uppdrag – en mission – i och för världen. Som Guds folk bär vi på vittnesbörd om Guds välgärningar för allt skapat, berättelser som förmår att uppöva den andliga och moraliska motståndskraft som behövs för att möta de mörka krafter som hotar att tillintetgöra våra själar.
En sådan motståndskraft ställer en annorlunda fråga i fokus: Hur kan kyrkan göra motstånd mot krigets förödelse så att detta inte leder oss ännu längre bort från vår sanna bestämmelse som människor och den Gud vars avbild vi är?
Faktum är att Jesus faktiskt, utan inbördes värdering, haft ett större intresse för dem som ännu inte mött honom.
— Ulf Bergsviker
Just denna fråga fångade motståndsmannen och teologen Dietrich Bonhoeffer under andra världskriget när han såg att människors inre splittring och modlöshet var ett långt större hot än själva kriget. Det finns ett krig där inga fysiska vapen är behjälpliga över huvud taget.
Kyrkans kallelse handlar inte om att försöka besvara rationella frågor som förväntas ge rationella svar i enlighet vad de flesta i samtiden förväntar sig. Kyrkans heliga uppdrag är att uthålligt föra världen närmare Gud. Ett sådant intresse för samhället, en sådan kärlek för världen, kommer inte alltid att gå i linje med rådande förväntningar.
Det är en i sanning “smal väg” som erbjuds varje kristen församling som vill ha andlig motståndskraft i tider då fundamenten för de mänskliga grundvalarna skakas om. De teologer och förebilder som i kyrkohistorien förkroppsligat ett annorlunda sätt att engagera sig i världen kännetecknas av modet att gå den smala vägen. Dag Hammarskjöld satte träffsäkra ord på vad resan på den smala vägen handlar om: “Den breda vägen: Att leva för andra för att rädda sin självaktning. Den smala vägen: Att leva för andra för att rädda sin själ.”
[ Fredrik Wenell: Varför stoppar inte Gud Putins pansarvagnar? ]
Men vad innebär den smala vägens teologi mer konkret i dag? Ett svar är att det handlar om att våga stå upp för tron på en Gud som dör för alla folk, för hela världen. Det innebär att slå vakt om sin själ genom att göra motstånd mot röster som försöker skilja på “riktiga kristna flyktingar från Ukraina” och “oriktiga flyktingar” som underförstått är utomeuropeiska och förmodligen muslimer. Faktum är att Jesus faktiskt, utan inbördes värdering, haft ett större intresse för dem som ännu inte mött honom.
Den smala vägen handlar också om att hålla samman det Luther kallade “ärans teologi” med “korsets teologi”. Just nu görs i församlingar fantastiska insatser i form av insamlingar på sociala medier, konserter där den ena namnkunniga artisten efter den andre ställer upp, för att inte tala om alla församlingar som nu öppnar sina kyrkorum.
Samtidigt finns det en risk att detta i takt med bekräftelser man får blir till en “ärans teologi”. Det är också alla ideella insatser värda, men varje församling måste i samma stund våga stå för korsets teologi – att vara den obekväma röst som vågar sätta ord på allt det där som inte står rätt till.
Bönerna för president Putin borde vara minst lika många, om inte fler, än för president Zelenskyj.
— Ulf Bergsviker
En av kyrkans kallelser är att förkroppsliga “fiendekärleken”. Det är en kärlek som inte på en gång bekräftas av våra känslor, utan bygger på det sanna, det goda, det sköna. Detta är såklart alltid en obekväm kärlek, men också en röst på den smala vägen. Men hur ska världen förvandlas om vi bara älskade och välkomnade det som är i linje med det vi själva upplever bekvämt och bekräftande?
[ Markus Uvell: Kristna fredsrörelsen använder samma argument som Putin ]
Bönerna för ryska folket borde vara lika många som bönerna för Ukraina. Bönerna för president Putin borde vara minst lika många, om inte fler, än för president Zelenskyj. En kyrka som har uppdraget att föra världen närmare Gud och till en fredligare samvaro måste också våga finna vägar att avväpna världen. Inte enbart fysiska vapen, utan det som trasar sönder och förgör våra själar med en eskalerande hatets och oförsonlighetens spiral.
Just nu har många den ukrainska flaggan som emblem på sin Facebook- eller Instagramsida. Det är såklart inget fel i det. Men Kyrkans uppdrag handlar djupast sett inte om att välja sida mellan nationer – hur orättfärdiga de än må vara – utan om att våga gå korsets och kärlekens väg vars mål inte är den ene eller andres vinst eller förlust, utan mänsklighetens förvandling. Ingen av oss kan väl få verklig fred och rättvisa förrän det finns fred och rättvisa för alla?
