I dag har många församlingar erfarenheter av att leva med etnisk mångfald. Detta ger i regel också en stor bredd av kyrkliga traditioner, uttryck och förståelse av lära och liv.
Vad kan vi dela för erfarenheter i detta? Att det är spännande och fantastiskt, att vi gläds när församlingar växer, förnyas och speglar samhället vad gäller just mångfald i bred bemärkelse. Nya vänskapsband växer fram, vi lär av varandra, får nya perspektiv och kan ana mer av “… bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er” (Ef 3:18b-19).
På samma gång lever vi – hela tiden – i friktionen, i “skavet” mellan enhet och mångfald. Kristi kyrka är en gemenskap i stor och brokig mångfald och samtidigt har hon sitt liv, väsen och uppdrag centrerat i det gemensamma – Jesus Kristus. En gåva att förvalta och ta ansvar för. Frågan kommer förr eller senare: “Hur olika klarar vi av att vara?”
I dessa lägen behöver vi blicka bakåt, lyssna in dem som gått före oss. Se åt sidan, dela erfarenheter med andra församlingar och blicka framåt, påminna oss om att vi är ett provisorium i väntan på Kristi kyrkas synliga enhet.
Det är inte min eller din kyrka utan Guds, så vem är jag eller du att säga hur det ska vara?
— Carin Hemmati
Marco Helles skriver i häftet Mångfald i församlingen – så funkar det!, utgivet av Equmeniakyrkan: “Kristendomen är mångkulturell till sitt väsen. Den är inte beroende av en enda trosformel eller ett enda uttryckssätt.” Helles ställer sedan en relevant fråga: “Är kristendomen relationell eller är den doktrinell?”
Vi vet att de första kristna kämpade med meningsskiljaktigheter, det vittnar bland annat Apostlagärningarna och flera av breven i Nya testamentet om. I en del frågor kom de fram till en hållning som samlade gemenskapen, men vi vet inte alltid hur processerna såg ut fram till den punkten. Förmodligen fortsatte friktionen och gjorde sig påmind på olika sätt även efter den “akuta fasen”. Resten är kyrkohistoria.
Hur vägen framåt ska te sig beror till stor del på vår inställning – från båda sidor. Det är inte min eller din kyrka utan Guds, så vem är jag eller du att säga hur det ska vara? Självklart är att ge plats för nya vänner och att som ny kliva in, ta ansvar, dela med sig av det man har i bagaget.
[ Långvarig konflikt delar kyrka - nyanställning drev på situationen ]
Samtidigt kan vi inte leva i förhoppningen att nya vänner ska assimileras och uttrycka tro, läsa Bibeln eller fira gudstjänst “som vi gör”. Kan vi i stället se olikheterna som gåvor till varandra och gemenskapen?
Ärkebiskopen av Canterbury, Justin Welby, ger oss tre ord på vägen. “Var nyfiken, närvarande och nytänkande!” Tillsammans utforskar vi, bidrar till och bygger för det gemensamma bästa, för att Jesus av fler kan bli känd, älskad och efterföljd. Friktionen ligger också i att Kristi kyrka lever mellan det gamla och det nya, bristfällig och samtidigt fylld och ledd av Guds helige Ande.
Detta ger oss inte anledning att ge upp, tvärtom. Ytterligare medvetenhet, erfarenhetsutbyte och kunskap är avgörande för att forma församlingar, bärkraftiga över tid, i stor mångfald. Vi är pilgrimer från skilda startpunkter vandrandes tillsammans. Våra ryggsäckar bär i sig olika innehåll och vi går mot ett gemensamt mål.
[ Dokument: Kyrkorna som ser något annat i utsatta områden ]
I en forskningsstudie gjord bland unga vuxna i Uniting Church i Australien lyftes följande fram som avgörande för att bygga ett interkulturellt ramverk där många hade möjlighet att känna sig hemma:
- Varje kultur behöver utrymme för att utveckla sin egen identitet och samtidigt få dela den med andra från samma kultursfär.
- På samma gång behövs möjligheter till utbyte mellan kulturer och mötesplatser där man arbetar tillsammans och bygger relationer.
Tid och plats för dialog, hybriditet och innovation, där det nya uppkommer ur samarbete och samverkan. Detta innebär att söka det obekväma, visa sårbarhet och att släppa kontrollen. Att kliva ur sina komfortzoner, inte för att vi måste omfamna allt men se, lyssna och erkänna att det finns.
Vi kommer tillsammans för att läka, inte bara för att hjälpa den andre. Någon uttryckte det: “Jag behöver inte din hjälp för att vara som du, utan jag behöver din hjälp för att vara jag”. I denna miljö kan vi ha tuffa diskussioner i en anda av Guds kärlek.
I stället för att se pluralitet och olikheter som hot, såg de unga detta som möjligheter att nå djupare vänskap, både med Gud och varandra. Hos Gud hör alla kulturer hemma, vilket innebär att vi kan se Gud i alla kulturer. De unga var öppna och beredda att ifrågasätta det sätt på vilket de är kristna och kyrka, för att – tillsammans – nå djupare rötter och centrum, Jesus Kristus.
[ Filmare: Kyrkans framtid finns i de mångkulturella områdena ]
Om det mångkulturella samhället är en av vår tids stora utmaningar och möjligheter, som många menar, då har vi som bär med oss erfarenheter från multietniska församlingar mycket att bidra med. Kyrkan är en självklar del i det större samhällsbygget och samverkan över alla gränser är avgörande för att möta olika utmaningar i dag och framöver.
Visst vill vi – trots friktion och skav – utmanas i rörelsen till en än djupare och bredare mångfald, där samspel, utbyte och ett gränsöverskridande blir en självklarhet, så att än fler får höra evangeliet på sitt “språk”.
