Medan världen är upptagen av kriget i Ukraina passar Azerbajdzjans diktator Alijev på att göra livet surt för armenierna i Nagorno-Karabach. Om han inte stoppas är det inte otänkbart att han startar ett nytt krig.
I september 2020, medan världen var upptagen av pandemin och det kommande presidentvalet i USA, gick Azerbajdzjan till massivt angrepp på armenierna i den icke-erkända republiken Artsach, mer känd som Nagorno-Karabach. Med massivt stöd av Turkiet och med hjälp av moderna israeliska vapen och syriska legosoldater segrade Azerbajdzjan i det 44 dagar långa kriget.
Avtalet om vapenstillestånd i november 2020 ledde till att hela den buffertzon som armenierna kontrollerat sedan det första kriget på 1990-talet kom under azerbajdzjansk kontroll, likaså en del av själva enklaven Nagorno-Karabach. Större delen av enklaven är dock fortfarande under armenisk administration och dess säkerhet garanteras av egna försvarsstyrkor och av ryska fredsbevarare.
Före kriget hade Artsach omkring 150 000 invånare. Minst 100 000 av dem flydde undan de urskillningslösa bombningarna av civila mål, inte minst i huvudstaden Stepanakert. De flesta av dem som flydde har återvänt och enklaven uppskattas nu ha cirka 120 000 invånare. Regimen i Azerbajdzjan hävdar dock att endast 20 000 armenier bor där i dag.
Trafiken av västerländska ledare som kommer till Azerbajdzjan för att uttrycka sin välvilja [har] varit omfattande.
— Svante Lundgren
Och också det är tydligen för mycket. Upprepade gånger har de azerbajdzjanska styrkorna trakasserat de armeniska invånarna i flera byar som är belägna vid gränsen. De har råkat ut för att deras boskap har bortförts, för regelrätt beskjutning och i mitten av mars i byn Taghavard för att azerbajdzjanska soldater i högtalare framförde hot och uppmanade dem att lämna sina byar.
Artsach är ett bergsområde där det är kallt på vintern. Den här vintern har varit osedvanligt snörik och kall. I början av mars sprängde de helt sonika den ledning som levererar gas till Artsach från Armenien. Armenierna i Stepanakert och andra städer frös i sina lägenheter, och på sjukhusen måste vissa operationer skjutas upp.
Efter internationella påtryckningar reparerade azerbajdzjanerna gasledningen, men passade samtidigt på att installera en ventil. Efter tre dagar med gas stängdes den av igen. I början av denna vecka återställdes gastillförseln.
[ Dokument: Armeniens kristna i kamp för sin egen historia ]
Den värsta provokationen ägde rum i förra veckan då azerbajdzjansk militär ockuperade den armeniska byn Parukh. Intensiva strider utbröt och flera armeniska soldater dödades av azerbajdzjanska drönare. Ryska fredsbevarare har försökt reda upp situationen, men det är uppenbart att azerbajdzjanerna, i slutändan Alijev själv, upplever att de utan större risk kan ägna sig åt ett dylikt hotfullt beteende.
Trots urskillningslöst bombande av civila mål och otaliga krigsbrott, som användning av vit fosfor, fördömde inte EU eller Sverige Alijevs anfallskrig hösten 2020. Sedan dess har trafiken av västerländska ledare som kommer till Azerbajdzjan för att uttrycka sin välvilja varit omfattande.
Det är dessvärre en realistisk bedömning att lika litet som senast kommer världssamfundet att reagera nämnvärt om han attackerar en gång till.
— Svante Lundgren
Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg och Europeiska rådets ordförande Charles Michel har prisat det goda samarbetet med den olje- och gasrika diktaturen vid Kaspiska havet. För inte länge sedan lovade EU två miljarder euro i bistånd till landet. Medan andra länder som startar krig och begår krigsbrott drabbas av sanktioner och bojkotter har alltså Azerbajdzjan tvärtom belönats av världssamfundet.
Det här har naturligtvis övertygat Alijev att han kommer undan med det mesta. Det är dessvärre en realistisk bedömning att lika litet som senast kommer världssamfundet att reagera nämnvärt om han attackerar en gång till. Vilket kanske inte är troligt, men definitivt inte uteslutet.
Det enda som hittills hållit honom tillbaka är rädslan för Ryssland. Eftersom det var Ryssland som förhandlade fram vapenstilleståndsavtalet och ryska trupper på marken ska se till att det efterlevs, har rädslan för en rysk reaktion hindrat honom från att göra det som han propagandistiskt uttryckt som att “jaga bort dem [armenierna] som hundar”. Hittills.
[ Azerbajdzjan vill radera armeniska spår från kyrkor ]
Men då Ryssland är pressat av motgångarna i Ukraina är det en uppenbar risk att Alijev ser sin chans att slutföra det som blev på hälft hösten 2020: Att “befria” hela Nagorno-Karabach genom sin egen “militära specialoperation”. Vilket skulle innebära en total etnisk rensning av den armeniska befolkningen i området.
När det händer kommer Stoltenberg & Co att uppfatta det som ett ryskt problem och fortsätta att tacka Azerbajdzjan för att landet förser Europa med olja och gas. Armenierna i Artsach kommer åter en gång att offras.
