Hur ska man tänka som kristen när ett krig bryter ut? Jag tycker att det känns som att balansera på en knivsegg att uttala sig. Det finns så mycket som man måste väga in. Krig representerar nämligen ett oerhört svårt problem för den kristne.
Krigets våldsmentalitet står i skarp motsättning till alla kristna ideal. Den kristna trons brännpunkt är ju kärlek, fred och ickevåld. Den stora “shalomvisionen” skildras genom Bibeln av både profeter, apostlar och Jesus själv. En värld i upprättelsens och kärlekens tecken, där varje människa är skapad till Guds avbild. Därför är det orättfärdigt att döda en annan människa.
Jag kommer aldrig att glömma när jag stod i ett flyktingläger med 14 000 flyktingar vid Makedoniens gräns. Jag sa till vår chaufför: “Så synd det är om de här flyktingarna. Vart ska de ta vägen när gränsen nu är stängd?” Han svarade mig: “Det är ingenting mot vad de har flytt ifrån!”
Det är verkligen sant. Krig är fasansfullt. Den som startar ett krig år 2022 måste veta vilket ohyggligt pris av människoliv som skövlas, och de som drabbas men överlever kommer att få leva med sorg under resten av sina liv. Därför är vi som kristna – när vi tar Jesus ord på allvar – de största motståndare till krig som finns.
Lyssna till hans omvälvande ord: “Älska dina fiender och be för dem som förföljer dig” (Matt 5:44). “Om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom” (Matt 5:39). “Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner.” (Matt 5:8). “Du skall inte dräpa; den som dräper undgår inte sin dom” (Matt 5:21). “Ni är världens ljus … låt ert ljus lysa för människorna” (Matt 5:14, 16). Och profeten Jesaja kallar Jesus för Fredsfursten.
Men kan då en kristen vara del av överheten? Vara politiska ledare, poliser och militärer?
— Sam Wohlin
Det är ingen som helst tvekan att Jesus står för ickevåld, för kärlek, fred och försoning. Därför måste det vara vår väg. Men vi är vittnen till en ohygglig tragedi just nu i Ukraina. En humanitär katastrof. Vanliga civila har dödats brutalt, och människor i hundratal har begravts respektlöst i massgravar. Sannolikt har tiotusentals människor redan fått sätta livet till i kriget.
Hur omänskligt är inte detta? Det är oacceptabelt och orättfärdigt. Till det kommer att över 10 miljoner ukrainare nu är på flykt. Det är mer än hela Sveriges befolkning. Dessutom har också väldigt många ryssar flytt sitt land och många har blivit arbetslösa. Det är synd om människor på båda sidor.
Putin kallar invasionen av Ukraina för en militär specialinsats. Men varför? Och till vilket pris? Jag gissar att domen i historieböckerna kommer att bli mycket hård. Jag tillhör dem som inte trodde att vi skulle få se ett sådant krig i Europa 2022. Men jag har redan mött många flyktingar från Ukraina, de allra flesta är kvinnor och barn. Deras makar, bröder och fäder tvingas stanna kvar och strida för sitt land.
[ Magnus Malm: Tänk om Ukraina valt civil olydnad i stället för militärt motstånd ]
Många i Ukraina är kristna. Därför väcks frågan: Är det okej att försvara sin familj och sitt land – trots Jesus budskap om ickevåld? Jesus talar ju också i bergspredikan om att den som handlar orätt sätts i fängelse efter ett domslut. Han bekräftar alltså en samhällsordning där brott får konsekvenser.
En klassisk text i sammanhanget är Romarbrevet 13 som säger att överheten bär svärdet i Guds tjänst. Det låter dramatiskt. Poängen i denna text är att ondskan ska begränsas, och då är tyvärr våld en del i att hålla tillbaka det onda. Men kan då en kristen vara del av överheten? Vara politiska ledare, poliser och militärer?
Här svarar många kristna ja, medan andra säger nej. Förenklat har det historiskt funnits två kristna huvudhållningar: Dels en tydligt pacifistisk hållning, bland annat förespråkad av kyrkofadern Tertullianus, att aldrig någonsin bära vapen. Dels, i kyrkofadern Augustinus följd, tanken att det måste få vara rimligt att få försvara sig när man möter ondska.
Jag förstår att tanken är att förhindra det onda, men hur krigar man rättfärdigt?
— Sam Wohlin
I boken Gudsstaten skriver han: “Den orättfärdiga aggressorn tvingar den vise att föra ett rättfärdigt krig.” Jag är personligen tveksam till tanken på rättfärdigt krig. Jag förstår att tanken är att förhindra det onda, men hur krigar man rättfärdigt? Däremot tänker jag att det måste vara rimligt att få försvara sin familj.
Så hur tänker vi när frågan gäller nationen? Jag vill personligen verkligen inte bära vapen. Men samtidigt kan jag inte tänka mig att inte försvara min familj – jag älskar ju dem. Det känns orättfärdigt att inte ingripa. Det betyder verkligen inte att våld måste vara lösningen.
När den amerikanske pastorn Greg Boyd talade om pacifism och om utmaningen med att försvara sin familj från ett hot, framhöll han att man ska agera som om angriparen vore ens egen son. Vilken bra bild! Då gör man allt man kan för att ingen ska skadas i onödan.
Det är viktigt att vi i kyrkans värld nu lyfter frågorna om krig och fred, i predikan och i samtal. Låt oss be för Ryssland och Ukraina, och agera för fred. Jag vill avsluta med Utøya-överlevaren Stine Renate Håheims ord: “Om en man kan visa så mycket hat, tänk hur mycket kärlek vi alla kan visa tillsammans.”
[ Vi frågar sju kristna ledare: Bör Sverige gå med i Nato? ]
