Vi svenskar har ofta en ganska negativ självbild. Vi anser oss vara självcentrerade och hålla hårt om vårt eget. Den bilden delas av många ute i världen. Vi anses vara vänliga men svåra att komma in på livet. Den bilden har krackelerat helt den senaste tiden när flyktingar kommer till Sverige från krigets Ukraina. Svenska folket öppnar verkligen sina hjärtan. Man skänker pengar, mat, kläder och sjukvårdsartiklar. Flera hyr bussar som de fyller med insamlade nödvändigheter, reser till Ukrainas gränser och tar med flyktingar på hemvägen. Många säger sig vara villiga att öppna sina hem för de nödställda.
Den 2 april sände SVTen flera timmar lång insamlingsgala: Hela Sverige skramlar för Ukraina. Alla artister uppträdde gratis. Behållningen blev 75,8 miljoner. Kriget i Ukraina är djävulskt grymt och obegripligt. Men ett litet ljus i detta kolsvarta mörker är de mångas öppnade hjärtan. Flyktingströmmen lockar fram det bästa inom oss.
Vad är det som gör att ett djävulskt krig i ett grannland ska behövas för att självcentreringens hårda skal ska krossas? Som kristen vill jag tro att den kristna etiken finns inympad i våra gener. Det ska villigt erkännas att mycket ont har skett i kristendomens namn, men det kristna kärleksbudskapet har inplanterats i oss från generation till generation.
Är man kristen för att man öppnar sitt hjärta för krigets offer? Evangelisten Johannes skriver faktiskt att det kan vara så.
— Larseric Nyberg
Ändå sägs det att Sverige är världens mest avkristnade land. Statistiken över gudsbesökare i våra kyrkor sjunker från år till år, men den statistiken är en mycket dålig mätare på människors andlighet. Jag har aldrig trott på talet om den stora sekulariseringen. Den är som en nyfrusen is. Nästan alla barn känner lust att sparka sönder det nyfrusna på vattenpölarna. Kriget i Ukraina har “sparkat sönder” sekulariseringens ytliga is så att det mänskliga kan komma upp till ytan.
Är man kristen för att man öppnar sitt hjärta för krigets offer? Evangelisten Johannes skriver faktiskt att det kan vara så. Han kallas för kärlekens apostel. Han blev nästan hundra år gammal och mot slutet av hans liv bars han omkring på en bår, och ständigt upprepade han de två orden: älska varandra.
[ ”Kriget påverkar folkets tro - många kommer undra var Gud var” ]
Kärleken till Kristus är det centrala, men Johannes skriver också i sina brev att det är omöjligt att älska Gud och samtidigt blunda för nästans nöd. Men den som älskar sin nästa känner Gud.
Många ukrainare är kristna. När allt är sönderbombat och flera anhöriga saknas ropar många i sin nöd till Gud. Det sägs att man i skyddsrummen läser högt för varandra ur Psaltarens 31:a psalm där det bland annat står: Till dig Herre, tar jag min tillflykt … ty jag är i nöd, av sorg är mitt öga förmörkat, ja, min själ såväl som min kropp.”
Vi behöver, utöver att öppna våra hjärtan, förena oss i bön för Ukrainas plågade folk. Men vi behöver också be för Vladimir Putin, att hans inre öga ska öppnas och få ljus. Paulus förföljde och for våldsamt fram mot de kristna men efter sin omvändelse blev han kristendomens försvarare och en hängiven apostel. På samma sätt kan Putin också förvandlas. För Gud är allt möjligt.
