Katolska kyrkan i Sverige är i ordets ursprungliga bemärkelse katolsk, det vill säga allomfattande. Den rymmer människor från alla kontinenter som vid sidan av infödda svenskar har hittat sin hemvist i landet. Invandring, integration och svenskhet är omdebatterade begrepp. Är i Sverige födda barn eller barnbarn till invandrare fortfarande utlänningar? När anses man vara svensk? Vi kan inte ta den debatten här. Det som står klart är att de senaste årtiondenas invandring inte bara har förändrat Sverige i största allmänhet utan också samfund och kyrkor.
I en debattartikel i Dagen lyfter Equmeniapastorn Carin Hemmati frågan om mångfald och integration i församlingen, och ställer frågan: Hur olika vi klarar av att vara? Jag vill dela några tankar utifrån mitt katolska perspektiv.
Den katolska kyrkan i landet har från sin nystart mot slutet av 1800-talet varit en konvertit- och invandrarkyrka. Vid sidan av svenskar som sökt sig till den, har vid olika tider vågor av människor från länder med större katolska befolkningsgrupper berikat och präglat kyrkan: gästarbetare och diplomater, flyktingar, studenter och arbetssökande. Merparten av dem har stannat för gott.
Det som kan göra det lättare för Katolska kyrkan att integrera nykomlingarna är kanske en starkare identitet som världsvid kyrka. Oavsett var en katolik befinner sig kan han känna sig hemma i församlingen på plats som – affärsmässigt uttryckt – är en sorts filial i en global koncern. Så är kyrkan i Sverige både liten och stor, liten vad gäller antalet medlemmar (cirka 200 000), stor vad gäller dess delaktighet i den universella kyrkan (cirka 1,3 miljarder medlemmar) vars synliga enhetspunkt är påven i Rom.
Om tron i nästa generation ska förbli levande är det emellertid viktigt att lära sig uttrycka den på det språk och i den kultur som nu är referensramen, alltså Sverige.
— Dominik Terstriep
Det starka och enande bandet med Rom syns till exempel i liturgin som i sin grundstruktur är densamma överallt. Även om jag inte kan språket vet jag exakt vilka texter som bes eller läses och vad andra kroppsliga uttryck betyder. Även om en invandrare inte talar svenska förstår han liturgin och är därför från början delaktig. Det katolska har sin styrka i just den starka kyrkliga identiteten och den höga graden av igenkänning.
Det finns ytterligare en punkt som underlättar för invandrare att lätt integreras och känna sig hemma, en punkt som återigen blir tydlig i mässfirandet. Där är alla trots sin olikhet lika. De tar emot samme Kristus i samma ord och samma sakrament. Ingen får mer eller mindre. Härkomst spelar i liturgin ingen roll, eftersom alla är förenade i bön till den treenige Guden och tar emot samma gåvor. De ingår i den större gemenskapen, Guds folk som vandrar mot fulländningen. Med det gemensamma målet i sikte – förening med Gud och med varandra – blir skillnaderna människorna emellan mindre viktiga.
En annan bidragande faktor som främjar både integrationen och samhörighetskänslan mellan troende från olika länder och kulturer är Katolska kyrkans läromässiga konsistens och pålitlighet. Det finns helt enkelt en konsensus om de centrala trosmysterierna; den gemensamma grunden är bred.
[ Joseph Sverker och Magnus Sternegård: Kyrkan kan inte slå sig för bröstet om mångfald ]
I praktiken finns två strukturella förhållningssätt till hur kyrkan bemöter invandrare. För det första finns så kallade nationella missioner som firar gudstjänst, driver trosundervisningen och församlingslivet på härkomstländernas språk, vilket också innebär säregna kulturella uttryck. Särdragen träder fram än tydligare i de orientaliska riter som, även om de är del av Katolska kyrkan, utgör delkyrkor – till skillnad från de olika nationella missionerna inom den latinska riten. Kyrkans ledning har upprepade gånger påpekat att orientalernas specifika rituella arv ska bevaras och främjas för att undvika en “smygassimilering” till kyrkans latinska del.
För det andra finns en strävan efter att integrera “latinarna” i Katolska kyrkan i Sverige med svenska som huvudspråk. Enligt min mening finns de nationella missionerna till framför allt för förstagenerationsinvandrare som där hittar en andlig hemvist och kontakt med härkomstlandet.
Om tron i nästa generation ska förbli levande är det emellertid viktigt att lära sig uttrycka den på det språk och i den kultur som nu är referensramen, alltså Sverige. Annars kan det hända att trons värld och livet i övrigt glider för långt ifrån varandra. Just denna oro har också lett till att de orientaliska kyrkorna har börjat översätta liturgiska texter till och predika och undervisa på svenska.
[ Elisabeth Sandlund: Kyrkorna får inte bli städgumma när integrationen misslyckats ]
En bred konsensus i de grundläggande trosfrågorna, världsvitt enhetliga ordningar för mässfirandet och sakramentsförvaltningen samt en stark samhörighetskänsla med den universella kyrkan gör det lättare för nyanlända att känna sig hemma i det nya landet och att trots olikheten bevara enheten. Kyrkan gör här en stor tjänst för samhället. Vi talar inte bara om integration utan lever den praktiskt.
Men det står också klart att “nya” och “gamla” påverkar varandra. Det är inte bara Sveriges språk och kultur som genom kyrkan förmedlas till nykomlingar och influerar till exempel de liturgiska uttrycken. Också de nyanlända påverkar, genom sin biografi och sina erfarenheter, kyrkan på plats. Ju fastare kyrkan är i det grundläggande desto mer olikhet tål den, eftersom dess olika lemmar står i relation till varandra – så som gudomspersonerna i den treenige Guden.
