I en debattartikel i Dagen 31/3 lyfte jag den oroväckande eskaleringen av azerbajdzjanska provokationer mot armenierna i Nagorno-Karabach i en situation då världen är upptagen av kriget i Ukraina. I sitt svar tar Azerbajdzjans ambassadör Zaur Ahmadov däremot sin utgångspunkt i oförrätter från 1990-talet.
Hans text är ensidig både vad gäller det historiska och det folkrättsliga. För en mer balanserad syn på dessa frågor rekommenderas den svenska hemsidan www.karabach.se och Rasmus Canbäcks kommande bok om Karabachkonflikten.
Några exempel på ensidigheten är att ambassadören lyfter fram azerbajdzjanerna som fördrevs i samband med det första kriget, men inte de armenier som samtidigt rönte samma öde. Han nämner att organisationer för mänskliga rättigheter har fördömt armeniska krigsbrott under det senaste kriget, men inte att samma organisationer har fördömt de betydligt talrikare azerbajdzjanska krigsbrotten.
Det land ambassadören företräder befinner sig i botten av de internationella rankningarna gällande demokrati och mänskliga rättigheter.
— Svante Lundgren
Ambassadören hoppas att armenierna i Nagorno-Karabach ska integreras i Azerbajdzjan och därmed komma att åtnjuta “rättigheter, välfärd och välbefinnande som Azerbajdzjans regering tillhandahåller alla sina medborgare.” Det är inte mycket att locka med eftersom det land ambassadören företräder befinner sig i botten av de internationella rankningarna gällande demokrati och mänskliga rättigheter.
Om Azerbajdzjans regering seriöst vill uppnå fred och samlevnad med armenierna finns det saker man kan göra och som på riktigt betyder något, till exempel att upphöra med de provokationer som min artikel tog upp. Som att stänga av gasförsörjningen mitt i vintern och trakasserier av de armeniska invånarna i gränsbyarna som på senare tid bland annat tagit sig uttryck i att man sänt muslimska böneutrop i högtalare.
[ Avstängd gas kan leda till humanitär kris i Nagorno-Karabach ]
Dessutom bör landet omedelbart upphöra med den statsdirigerade hatkampanjen mot allt armeniskt. Att, som landet gjort, ge ut frimärken som beskriver “befrielsen” av Nagorno-Karabach som en bekämpning av ohyra är en brutal avhumanisering av de armenier som blev offer för denna “befrielse”.
Och inte minst bör Azerbajdzjan omedelbart släppa de tiotals, kanske mer än hundra, armeniska krigsfångar som landet i strid med vapenstilleståndsavtalet från november 2020 fortfarande håller. Detta krävde Europaparlament i maj 2021. Förra månaden fördömde Europaparlamentet Azerbajdzjans systematiska förstörelse av armeniskt kulturarv.
Efter allt armenierna i Nagorno-Karabach har upplevt av urskillningslösa bombningar under kriget, tortyr och avrättningar av civila och med hänsyn till den ständigt närvarande anti-armeniska propagandan i Azerbajdzjan är en sak säker: De kommer aldrig att gå med på att leva under azerbajdzjanskt styre.
