Svante Lundgrens artikel i Dagen 31/3 är vilseledande på många sätt, då den förvränger den tidigare konfliktens bakgrund genom att undvika att nämna Armeniens ockupation av runt 20 procent av Azerbajdzjans internationellt erkända territorium, inklusive den tidigare regionen Nagorno-Karabach och de sju intilliggande distrikten som ägde rum mellan 1990-talet och år 2020. Denna ockupation resulterade i en fördrivning av 700 000 azerbajdzjaner och fördömdes av FN:s säkerhetsråds resolutioner 822, 583, 874 samt 884. Dessa resolutioner krävde att Armenien omedelbart och villkorslöst skulle dra tillbaka sina trupper. Azerbajdzjan använde sig av sin legitima rätt till självförsvar som finns angiven i FN-stadgans artikel 51, implementerade Säkerhetsrådets resolutioner och befriade sitt territorium.
Artikeln underlåter även att omnämna att Armenien placerat ut mer än en miljon landminor i de tidigare ockuperade områdena och att de kartor över minfält som man sedermera överlämnade bara visade sig stämma till 20–25 procent. Dessa landminor har krävt 36 azerbajdzjaners liv, av vilka två var journalister, och skadat ytterligare 160 sedan det andra Karabachkrigets slut.
Under det andra Karabachkriget genomförde Armenien flera attacker mot städer långt från krigsskådeplatsen. Dessa handlingar har dokumenterats väl av Human Rights Watch och andra oberoende organisationer. Attackerna utgör ett krigsbrott och borde fördömas kraftfullt av det internationella samfundet. Dessutom förstördes en stor mängd betydelsefulla kulturmonument och platser.
De senaste spänningarna i Karabach har att göra med de kvarvarande militära styrkorna som Armenien fortfarande underlåter att dra tillbaka. Artikel 4 i den trilaterala överenskommelsen som tecknats av Armenien, Azerbajdzjan och Ryssland den 10 november 2020 och som i praktiken avslutade det andra Karabachkriget och konflikten med Armenien, förutsätter att armeniska väpnade styrkor dras tillbaka från området samtidigt som ryska fredsbevarande styrkor förläggs där.
Det nordiska samarbetet kan tjäna som en lärorik modell för regionalt samarbete.
— Zaur Ahmadov, Azerbajdzjans ambassadör till Sverige
Detta villkor är ännu inte uppfyllt och armeniska väpnade styrkor som är kvar i området fortsätter regelbundet att utföra provokationer. En snarast möjlig återintegrering av azerbajdzjanska medborgare av armenisk börd i det azerbajdzjanska samhället kommer att göra det möjligt för dem att fullt ut åtnjuta sina rättigheter, välfärd och välbefinnande som Azerbajdzjans regering tillhandahåller alla sina medborgare.
Vad gäller Lundgrens ogrundade påståenden angående gasledningar i Chankendi är det uppenbart att Armenien har för avsikt att utnyttja de tekniska problem som uppstått till följd av ogynnsamma väderförhållanden i området som ett verktyg för politisk manipulation.
Armenien förefaller att inte ge upp sina territoriella anspråk gentemot Azerbajdzjan, varför det inte har varit möjligt att uppfylla de andra villkoren i den ovannämnda trilaterala överenskommelsen, som att öppna upp kommunikationer och fastställa gränserna mellan staterna. Azerbajdzjan har överlämnat ett förslag till Armenien om att sluta ett fredsavtal baserat på följande principer med stark förankring i folkrätten:
- ömsesidigt erkännande av territoriell integritet
- ömsesidig bekräftelse av frånvaro av territoriella anspråk
- avståndstagande från användning av eller hot om våld
- fastställande av gränserna
- öppnande av transport- och kommunikationsvägar
Så snart fredsavtalet mellan Armenien och Azerbajdzjan tecknas kommer en varaktig fred och stabilitet i södra Kaukasus att bli möjlig och det nordiska samarbetet kan tjäna som en lärorik modell för regionalt samarbete. Mötet som nyligen ägde rum i Bryssel mellan Azerbajdzjans president och Armeniens premiärminister under medling av Europarådets president inger förhoppningar om framsteg i fredsprocessen.
[ Felicia Ferreira: Målet – en total utplåning av alla armenier ]