Det är ingen lätt uppgift som väntar den person som utses att ta över efter ärkebiskop Antje Jackelén. Den som tar vid efter henne tar över rollen som ledare för en kyrka i kris – medlemskris, ekonomisk kris och identitetskris.
Ett allvarligt hot mot Svenska kyrkan är det stora medlemstapp som fortgått i oförminskad takt sedan 2016 då rekordmånga valde att begära utträde. Vid 2019 års slut var 56,4 procent av svenskarna medlemmar i Svenska kyrkan. Detta kan jämföras med 95,2 procent 1972 och 82,9 procent år 2000 då kyrkan skildes från staten.
Medlemstappet får naturligtvis också konsekvenser för Svenska kyrkans ekonomi. I november 2016 meddelades att kyrkan måste spara 2,6 miljarder fram till 2030. Det innebär en halv miljon kronor om dagen, varje dag, året runt, fram till 2030. Sedan den dystra prognosen 2016 har flykten från Svenska kyrkan fortsatt i oförminskad takt och nu börjar konsekvenserna ge sig till känna. Mellan 2000 och 2018 har 104 kyrkor avvecklats. Markus Dahlberg, chef för kulturarvsstöd i Svenska kyrkan, spår att fler kyrkor kommer att avvecklas framöver. Pengarna räcker helt enkelt inte till.
Detta är en kris att ta på största allvar, och jag önskar att den ärkebiskop som efterträder Jackelén prioriterar frågan varför så många lämnar Svenska kyrkan och hur den beklagliga trenden kan vändas. Detta är bokstavligt talat en överlevnadsfråga för Svenska kyrkan, som fram tills nu behandlats med häpnadsväckande nonchalans.
Ärkebiskopens uppgift är att leda, inspirera och entusiasmera alla de som dagligen arbetar med att sprida evangelium, i ord och i handling.
— Ann Heberlein
Jag tillhör dem som lämnat Svenska kyrkan, trots att jag är troende och ser min kristna tro som fundamentet i min tillvaro. Svenska kyrkan har blivit främmande för mig under Jackeléns år som ärkebiskop. Min upplevelse är att kyrkan förflyttat fokus från att vara en kristen gemenskap till att vara en förening för samhällsintresserade på vänsterkanten. Vem vill Svenska kyrkan vara? Vill hon vara en gemenskap av troende, eller vill hon vara opinionsbildare?
Under Antje Jackeléns ämbete har politiseringen av Svenska kyrkan accelererat. Jackelén har återkommande framfört synpunkter på framför allt landets migrations- och integrationspolitik, samt på klimat- och miljöpolitik. I princip varje gång landar ärkebiskopen mitt i Socialdemokraternas valprogram.
Det är rimligt att hävda att det kristna budskapet har en politisk dimension: “Tron utan gärningar är död”, som det står i Jakobsbrevet. En kyrka som tar sitt uppdrag och sin kallelse på allvar bör understundom göra sin röst hörd i den offentliga debatten. Att ta den politiska dimensionen i den kristna tron på allvar är dock inte synonymt med att ta partipolitisk ställning eller uttala sig i sakpolitiska spörsmål. Det är här Jackelén och Svenska kyrkan går vilse.
[ Kandidater till ärkebiskop inte kritiska till politiska partier i kyrkan ]
Flera av de ställningstaganden som Svenska kyrkan ägnat sig åt de senaste åren har varit av den karaktären att kristna, som definierar sig som borgerliga snarare än vänster, ifrågasätter om de längre har någon plats i Svenska kyrkan. Detta är ett allvarligt brott mot folkkyrkotanken som varit en viktig del i Svenska kyrkans identitet under lång tid. Ambitionen att vara en folkkyrka med “låga trösklar och högt i tak” kommer på skam när gudstjänstbesökarna serveras politiska pamfletter snarare än teologiska utläggningar från predikstolen.
Jag önskar mig således en ärkebiskop som förvaltar folkkyrkotanken, som begriper vad den lutherska tvåregementsläran som är grundläggande för Svenska kyrkan innebär och som, framför allt, ser som sin uppgift att vara en samlande kraft för alla kristna i Sverige, oavsett hur vi definierar oss ideologiskt.
I kyrkan bör vi alla i första hand vara kristna, i andra hand socialister, liberaler eller konservativa. Svenska kyrkan bör motverka det beklagliga kulturkrig som trasar sönder den offentliga debatten i Sverige, inte vara en del av det. Ärkebiskopens uppgift är inte att vara opinionsbildare, varken i tv-sofforna, spalterna eller på Twitter. Ärkebiskopen ska i första hand vara teolog.
[ De vill bli ny ärkebiskop - nu frågas de ut ]
Svenska kyrkan behöver en ärkebiskop som är ödmjuk och inlyssnande, som förstår att det inte är hon eller han som person som är viktig, utan ämbetet: att leda Svenska kyrkan med klok och varsam hand, att vårda och förvalta ett tusenårigt arv, med ödmjukhet och respekt för de olika tolkningar av både evangelium och samhällsproblemen som ryms inom en organisation med närmare sex miljoner medlemmar.
Själv överväger jag att åter inträda i Svenska kyrkan: Kristen är man nämligen inte ensam, och en ofullkomlig gemenskap är bättre än ingen gemenskap alls.
Men de tre kriser jag nämnt här – medlemstapp, vikande ekonomi och en otydlig identitet – måste adresseras. I detta arbete är ärkebiskopen naturligtvis en nyckelperson, men kyrkan består trots allt inte bara av biskopskollegiet. Det stora arbetet utförs i församlingar runt om i landet, i varje möte med den som söker sig till kyrkan. Ärkebiskopens uppgift är att leda, inspirera och entusiasmera alla de som dagligen arbetar med att sprida evangelium, i ord och i handling. Här måste krutet läggas, snarare än på opinionsbildning.
