Snart ska Sveriges 71:a ärkebiskop väljas. Allt sedan 1162 har vi haft en ärkebiskop i vårt land. Det är mäktigt! Den som väljs får titeln “den främste bland jämlikar” och blir andlig ledare för Svenska kyrkan - en kyrka som i dag har runt 22 000 anställda. Det är ett synnerligen viktigt val.
Allra viktigast är nu att vi får en ärkebiskop efter Guds vilja, som väljer rätt andlig inriktning. För det behövs tre saker: en tydlig arbetsbeskrivning, att den partianknutna kyrkopolitiken en gång för alla förpassas till historien och att den nye ärkebiskopen omsluts av förbön.
Varje person, oavsett om man är ledd av Gud eller ledd av ett parti, behöver ha en tydlig arbetsbeskrivning. Ärkebiskopens uppgift är att vara en samlande andlig kraft för hela vårt land. Arbetsbeskrivningen bör alltså handla om hur andlig kraft på bästa sätt ska kanaliseras.
Fler och fler präster bekymrar sig över den inre och yttre sekulariseringen i kyrkan och i Sverige. Den inre sekulariseringen kan ärkebiskopen mota genom att inspirera, uppmuntra och utmana alla anställda, inklusive de förtroendevalda – varav en del sällan eller aldrig går på gudstjänst – att fira gudstjänst. Genom gudstjänsten får vi andlig kraft – inte konstigt att den uteblir om gudstjänstlivet förtvinar. Bara i mitt stift har under en tjugoårsperiod antalet gudstjänstfirare minskat med 900 000.
Vad kan vara mer viktigt för en kyrka än att känna Gud?
— Karl-Henrik Wallerstein
Den nye ärkebiskopen borde därför som första åtgärd skicka ut ett material till samtliga biskopar med instruktion om hur vi kan arbeta för att öka antalet gudstjänster, och gudstjänstfirare. Därefter skulle ärkebiskopen skriva en manual om hur man blir fylld av den helige Ande i och genom bönen, sakramenten och framför allt Guds ord.
Och varför är partipolitik så problematiskt? Alla förfäras över den rysk-ortodoxa kyrkans patriark, Kirill. Tvi vale för honom! Han är så sammanflätad med det politiska etablissemanget att han inte vet vad som är Guds vilja och vad som är Putins. Tyvärr är inte heller Svenska kyrkan fri från sekulär politik, och dess representanter har inflytande över vem som väljs till ärkebiskop. Eftersom vi har fem fantastiska kandidater spelar det den här gången ingen roll, men tänk om en av kandidaterna hetat Kirill? Bevare oss milde Herre Gud!
Det stora problemet med partipolitiken inom Svenska kyrkan är att man inte främst ser till kyrkans bästa utan till partiets. Det finns alltså en inbyggd spänning i kyrkan, allt sedan Gustav Vasas tid, mellan politiskt tillsatta förtroendevalda å ena sidan och de kyrkligt vigda å andra.
[ Storgräl inom kyrkan: ”Biskopar har ingen rätt att lägga sig i” ]
Det gångna året har vigningssidan på en rad områden markerat sitt oberoende av politikerna – angående beskrivningen av Israel som apartheidstat, kraven på att tvinga präster viga samkönade och kanske det mest chockerande: när politikerna försökte sparka en biskop. Kan man då avskeda en ärkebiskop? Självklart. Om han eller hon inte fullföljer kyrkans uppdrag. Men kan man avskeda våra partipolitiska kyrkopolitiker?
Min biskop, Fredrik Modéus, avslutade nyligen ett prästmöte med orden: “Ni har olika identiteter. Våga därför vara olika. Prästen ska vara mer präst. Diakonen mer diakon. Hur stöder ni varandra i detta? Det första är förankringen i bönen och gudstjänsten.”
Vi behöver därför be för vår nye ärkebiskop, att han eller hon blir en andlig ledare som förmedlar andlig kraft, står fri från partipolitiken men är hur politisk som helst och kan fungera som en samlande kraft i vårt land.
[ Fredrik Wenell: Den nya ärkebiskopen måste fullfölja skilsmässan ]
Ärkebiskopen behöver också ett team av medhjälpare; ett böneråd som kan stötta och vägleda. Jag tar mig friheten att ge några förslag på personer som kan ingå i ett sådant: Ylva Eggehorn, Dag Sandahl, representanter från Oasrörelsen och klosterkommuniteterna inom Svenska kyrkan (ja, de finns kvar), Peter Halldorf och sist men inte minst drottning Silvia.
Varje ledare behöver vägvisare som hjälper ledaren att ta rätta beslut. Det som kvalificerar dessa personer att utgöra ett råd åt ärkebiskopen är att de var för sig är auktoriteter och att de känner Gud. Och vad kan vara mer viktigt för en kyrka än att känna Gud?
Vidare har de olika kompetenser. Dag Sandahl har bäst kompetens i Sverige att förstå kyrkans politiska struktur. Ylva Eggehorn är en skönlitterär författare som tillsammans med Peter Halldorf skulle kunna bidra som spökskrivare åt vår nye ärkebiskop (för tro inte att man kan skriva allt själv). Peter Halldorf är dessutom en stigfinnare, och sådana behövs i svåra tider när vägarna till oaserna vuxit igen.
På tal om oaser är Oasrörelsen den gemenskap som samlar flest inom Svenska kyrkan. Därför bör ärkebiskopen vinnlägga sig om att regelbundet besöka dessa möten. Och till sist, vår underbara drottning Silvia. Att vi har en kristen drottning i det här landet är fantastiskt, och något att verkligen ta vara på.
Om innehållet i denna debattartikel får gå från ord till handling tror jag på en ljus framtid för vår kyrka.
