Att Svenska kyrkans företrädare, främst dess ärkebiskop, inte ska uttala sig politiskt har under senare år ofta lyfts fram som ståndpunkt i samhällsdebatten. I sin debattartikel (Dagen 26/5) gör Ann Heberlein – visserligen med några korta ord om att tro och politik inte helt kan separeras – återigen denna ståndpunkt gällande.
Hon gör även en koppling mellan det hon kallar “politiseringen” av Svenska kyrkan och kyrkans medlemstapp och säger att kyrkan visar “häpnadsväckande nonchalans” inför det minskande antalet medlemmar.
Heberleins argument tycks grundas på flera felaktiga premisser. Utifrån mina år som aktiv i och företrädare för Svenska kyrkan kan jag inte på något sätt se att medlemstappet är något som nonchaleras. Vare sig på nationell, stifts- eller församlingsnivå.
Jag upplever vidare att det, åtminstone i Linköpings stift varifrån jag har mest erfarenhet, redan pågår en teologisk rörelse där förståelsen av församlingen (kyrkan) som en gemenskap i tro hamnar allt mer i centrum. Vilket man kan se som en utmaning av just den folkkyrkotanke Heberlein säger sig vilja värna.
Jag håller med om att vi behöver vara mer proaktiva i att motverka att människor väljer att lämna Svenska kyrkan, våga möta människor mer i samtal om tro, bjuda in tydligare till delaktighet. Men i slutändan är varje människa fri att välja. Vilket leder till en andra felaktighet i Heberleins argumentation.
Det Heberlein tycks efterfråga är inte en neutral kyrka, utan en kyrka och biskopar som håller med henne själv.
— Lotta Torstensson
Huvudskälet till att folk lämnar Svenska kyrkan är inte dess “politisering”. Det må vara ett av Heberleins skäl, men det skäl som de flesta (40 procent) anger som orsak att lämna är att inte tro på Gud. Därefter kommer det för mig mest angelägna skälet, att det inte känns meningsfullt att vara medlem, följt av ekonomiska skäl. Statistiken är från 2017 men jag har svårt att tro att orsakerna har ändrats så drastiskt.
Vidare vill jag som tämligen frekvent gudstjänstbesökare framhålla att jag inte känner igen att vare sig präster eller biskopar skulle predika utifrån partipolitiska pamfletter. För min del är det snarare brist på verkligt engagemang i den tid vi lever i, vår tids frågor, som gör att jag ibland lämnar kyrkan besviken.
Min upplevelse är att vi mer än att vara för politiska, riskerar att hamna i en sådan kulturprotestantism som blev många av kyrkornas väg under 1930- och 1940-talen. Så kulturtillvänd, samhällsfrånvänd, att vi riskerar att helt missa Jesu ord i Luk 12:49 om att Jesus vill “tända en eld på jorden” eller att lärjungarna på Emmausvägen upplevde att deras hjärtan brann i mötet med den uppståndne (Luk 24:32).
[ Fredrik Wenell: Den nya ärkebiskopen måste fullfölja skilsmässan ]
Ser vi vidare på Gamla testamentets profeter och Jesu egna ord får vi ytterligare gott stöd för en hållning där det är kyrkans uppgift att tala om Guds vilja för världen som något radikalt annorlunda än en värld av förtryck och lidande. Att biskopar eller präster, utifrån vad de upplever som ett levande tilltal från Gud, genom evangeliet gör politiska ställningstaganden är alltså inget konstigt. Särskilt inte om det gäller människor som lever i utsatta situationer eller en hotad skapelse.
Om en biskop inte får uttala sig om något som råkar rymmas inom något politiskt partis program, vad blir då kvar att tala om av vår tids ödesfrågor och vår tids moraliska dilemman? Och kan det inte också vara uttryck för en politisk ståndpunkt att inte uttala sig? Att inte tala kan anses vara att hålla med – också det ett politiskt agerande.
Kanske har vi här roten till Heberleins problem: Att inte tala kan ofta likställas med att vilja bevara det som är, alltså en konservativ hållning i ordets ursprungliga bemärkelse. Det Heberlein tycks efterfråga är inte en neutral kyrka, utan en kyrka och biskopar som håller med henne själv.
Jag tror inte, som Heberlein låter framstå, att ärkebiskopen eller ändra företrädare för Svenska kyrkan inte förstår Luthers tvåregementslära. Snarare handlar det om att göra en tolkning eller värdering av vad den läran säger oss i dag. En rimlig sak för en teolog.
Så om vi tar några historiska exempel, som frågan om kvinnor i ämbetet, eller frågan om de svartas rättigheter i USA, vad får det för konsekvenser att inte tala där? Verkar det inte rimligt att som kyrkoledare tycka något i frågor som dessa?
Om Heberlein vill att Svenska kyrkan ska gå i den politiska riktning hon själv företräder har hon ett jobb att göra: Att visa hur hennes partis ståndpunkter kan förankras teologiskt och bibliskt och att framföra den teologin.
Detta gäller inte minst valet att samarbeta med ett parti som radikalt vill försvaga skyddet för människor som flyr krig och katastrofer. Detta är uppgiften för Heberlein och för alla andra som vill påverka i kyrka och samhälle. I stället för att klaga på att de som drar andra teologiska slutsatser än man själv yttrar sig. Och låta biskopar, präster och andra kyrkliga företrädare tala utifrån sin tro.
[ Han blir ny ärkebiskop om Svenska kyrkans präster får bestämma ]
