Säkerhetspolitik handlar i hög grad om bedömningar. Ingen har hela sanningen om vad som är bäst nu och för framtiden. Målet för försvars- och utrikespolitik bör vara avspänning men innehåller även avskräckning.
Svensk och finsk Natoanslutning leder knappast till avspänning i Östersjöregionen - snarare tvärtom. Vi kan tycka att Putin inte vill förstå realiteter när Ryssland hävdar att Nato är fienden. Nato är ju bara en försvarsallians, förkunnar Natochefen Jens Stoltenberg.
Men så ser inte Rysslands verklighetsuppfattning ut. För Putin och hans generaler har Nato näst intill omringat landet.
Ett svensk-finskt medlemskap riskerar att låsa oss i Natos säkerhetspolitiska doktriner, dess kärnvapenavskräckning och drar oss in i USA:s syn på hur världens konflikter ska lösas.
Svenska Dagbladets Jenny Nordberg skrev i en krönika den 15 maj:
“Jag har svårt att förlika mig med tanken att mitt pass snart ska innebära något annat. Att jag ska vara Rysslands uttalade fiende. Att mitt land ska utgöra ett hot mot Ryssland. Ännu svårare har jag att föreställa mig att jag ska vara USA:s uttalade allierade. Ett USA som bidrar med många av de absolut bästa idéerna – liksom de absolut sämsta.”
Ingen stormakt har rätt att bestämma över andra länders säkerhetspolitiska vägval. Det tycks Putin inte acceptera och skruvar skamlöst på historia, överdrifter och lögner.
— Sune Olofson
Henrik Ehrenberg ställer i Dagen den 17/5 en berättigad fråga: “Hur ska drömmen om en fredligare värld överleva Rysslands anfallskrig och en politik formas inom ramen för ett svenskt medlemskap?”
Svaret är nog, hur svårsmält det än låter, att också se och förstå “den andre”, till och med “fienden”. Som i alla konflikter. Nu låter det som om Nato frälser oss från allt ont och fredsarbete blir meningslöst.
Väst inklusive Sverige har efter Rysslands krig i sin så kallade intressesfär förminskat utrikespolitikens betydelse och bidragit till isolering av grannlandet Ryssland på flera plan. Är det verkligen hållbart i längden?
Efter Sovjets kollaps i början av 1990-talet hade Gorbatjov, Jeltsin och senare Putin förväntningar på väst; ett närmande till EU och inga tidigare östländer borde bli Natoanslutna. Än i dag anser Ryssland att väst och Nato brutit sina löften, som i huvudsak gavs i underhandssamtal med västliga ledare.
Det blev inget samförstånd mellan öst och väst. Parterna tog inte det historiska tillfället till större förståelse. Vi kan samtala länge om vad det berodde på men politiska, militära och försvarsindustriella krafter i väst ville enligt Rysslands sätt att se på saken upprätthålla den ryska fiendebilden. Men redan USA:s president Eisenhower varnade i sitt avskedstal 1961 för det “militärindustriella komplexet”.
[ Kulturbråket: Greider beskylld för "andligt Nato-motstånd" ]
Nato, Putins fiende, har alltsedan Sovjets kollaps vidgat sina gränser närmare Ryssland och finns nu i totalt 30 länder. De forna östländerna Estland, Lettland, Litauen, Polen, Rumänien, Bulgarien, Slovakien och Albanien är nu Natoländer. Efter den ryska invasionen har Nato förstärkt det kollektiva försvaret genom militära åtgärder i Estland, Lettland, Litauen, Polen och placerat stridsgrupper i Bulgarien, Rumänien, Slovakien och Ungern.
Allt detta har Ryssland självfallet noterat.
Varje land har rätt att inbjuda Nato till förstärkt skydd. Ingen stormakt har rätt att bestämma över andra länders säkerhetspolitiska vägval. Det tycks Putin inte acceptera och skruvar skamlöst på historia, överdrifter och lögner. Han driver ett meningslöst och vidrigt krig, som fördjupar klyftan mellan öst och väst och skapar hat mellan broderfolken.
När Finland och Sverige blir medlemmar i Nato – ytterst som en konsekvens av Putins eget agerande - leder det till att Rysslands och Natos gränser kommer allt närmare varandra. I Finlands rapport Redogörelse om förändringarna i den säkerhetspolitiska miljön heter det att medlemskapet innebär att “Natos areal ökar avsevärt, fördubblar dess landgräns med Ryssland och för alliansen närmare Rysslands strategiskt viktiga områden på Kolahalvön och Sankt Petersburg”.
De militära fronterna och Östersjön blir hetare än under alliansfriheten. Ryssland förblir inte passivt när Nato flyttar sina styrkor närmare Ryssland. Redan har Rysslands försvarsminister Sergej Sjojgu meddelat att “12 nya militära enheter ska före årets slut placeras vid Rysslands västra gräns”, det vill säga närmare Finland.
[ Frida Park: Högt Nato-spel mellan Andersson och Erdogan ]
Ansökningsländer kan säga nej till känsliga Natoinstallationer i fredstid, som till exempel Norge och Danmark har gjort, men om det blir en djup kris med Ryssland kommer Nato sannolikt att behöva de nya territorierna för viktiga utplaceringar.
Min slutsats är att vi med en Natoanslutning med allvar behöver vara medvetna om dess konsekvenser och risker. Den nödvändiga analysen slarvas bort i de finska och svenska säkerhetsrapporterna och folket fick inte nödvändig tid för debatt och prövning.
Det kan knappast vara meningen att vi för all framtid ska leva med spänningar till grannlandet Ryssland. Sverige och EU måste efter krigets slut åter till en balanserad utrikespolitik.
Vad är alternativet? Ett utrotningskrig med Ryssland är en dystopi och ett vansinne. Säkerhetspolitik är mer än Nato.
[ Elisabeth Sandlund: Natofrågan klyver nationen när opinionen svänger ]
