En rubrik på debattplats i Dagen (20/5) kickade i gång mig. Den löd: Unga lider av brist på mening. Texten, skriven av Cajsa Tengblad, kopplade ungas psykiska problem till bristen på en existentiell hälsodimension. Jag har inga invändningar mot artikelns innehåll. Tvärtom. Men jag menar att den brist rubriken talar om i hög grad även gäller de äldre i vårt samhälle.
När barnen för länge sedan lämnat boet, när yrkeslivet ligger långt bakom, när dagarna inte längre är fyllda av måsten, då får frågan om livets mening större plats. Igen. Precis som när man en gång stod på tröskeln till vuxenlivet. Men hur stort utrymme får existentiella frågor inom äldrevård och äldreomsorg?
Inte särskilt stor, om man får tro Anna Whitaker, som i snart tjugo år forskat om äldres sista tid i livet. “Hon menar att de existentiella omsorgsbehoven inte riktigt får plats inom äldreomsorgen. De äldre lämnas ofta ensamma med sina existentiella frågeställningar”, heter det på hemsidan gothiakompetens.se, där hon intervjuas.
Att de ungas behov av mening i livet lyfts på ett självklart sätt medan det är tämligen tyst om de äldres motsvarande behov, bör kanske inte överraska. Försummelsen är logisk, med tanke på de stereotypa och diskriminerande föreställningar om äldre som gör sig gällande och som brukar kallas ålderism.
Valrörelsen har börjat. Låt oss då påminna kandidaterna till olika politiska församlingar om att var fjärde väljare är över 65 år.
— Birger Thureson
FN-organet WHO (Världshälsoorganisationen) har i spåren av coronapandemin inlett en kampanj mot fenomenet, som utgör en hälsofara. Kampanjen föranleds också av att pandemin har förstärkt många ålderistiska idéer, enligt WHO.
Under pandemin behandlades 70-plussare i Sverige som en homogen grupp i stället för individer. En grupp som omgavs med generella och särskilt hårda restriktioner, vilket i många fall ledde till en smärtsam isolering. Detta trots att ensamhet är den största bidragande orsaken till psykisk ohälsa och depression bland personer från 65 år och uppåt.
[ 118-åriga nunnan är nu äldst i Europa ]
Vi vill gärna betrakta vårt land som progressivt och fördomsfritt, jämfört med andra länder. Men enligt det globala forskarnätverket World Values Survey är det bara 20 procent av svenskarna som ser på 70-plussare med respekt. Endast tre av 97 undersökta länder har en mer negativ syn på äldre. Den attityden sätter förstås spår i samhällets behandling av äldre personer. Vilket pandemin tydligen visade.
Valrörelsen har börjat. Låt oss då påminna kandidaterna till olika politiska församlingar om att var fjärde väljare är över 65 år. Inte för att skaffa gruppen äldre exklusiva fördelar, utan för att skapa rättvisa och för att förändra attityder.
Pensionärsorganisationerna jobbar hårt för att de äldres behov ska mötas på ett bra sätt. Men det existentiella perspektivet hamnar ofta i skymundan. Därför är det så viktigt att detta perspektiv lyfts, ända in i regeringens pensionärskommitté och andra tunga samhällsorgan där äldrefrågor behandlas. Det görs enligt min mening bäst utifrån värderingar grundade i kristen tro, där människovärdet inte kopplas till prestation och kapacitet utan är lika för alla.
Ett sätt för grå pantrar som vill höja sin röst för de äldres rätt till en vård och omsorg där den existentiella dimensionen av människolivet inte tappas bort är att via den fristående politiskt obundna pensionärsorganisationen RPG, grundad i kristna värderingar, sätta tryck på beslutsfattarna i vårt samhälle.
Tillsammans är vi starka. För de svagas skull.
