Väckelsemöten har varit en väg att ge respons på Jesu missionsbefallning: Att göra alla folk till lärjungar. Det ger glädje när människor säger ja till Jesus Kristus. Men hur går det med glädjen om en kampanj orsakar klyftor inom eller mellan församlingar i stället för en vidgad gemenskap? Går det att urskilja faktorer som gör skillnad?
Sommaren 2019 hölls det på tre orter stora tältmöteskampanjer med namnet Det finns hopp. Initiativtagare var förkunnarna Sebastian Stakset, Carl-Gustaf Severin och Hans Weichbrodt. De hade under sommaren tillgång till ett mötestält som rymde över 3000 besökare.
En insändare i Dagen strax efter den första kampanjveckan ställde frågan: “Vilka står egentligen bakom denna satsning?” Skribenten efterlyste en bredare ekumenisk bas för arrangemanget.
Jag hade möjlighet att delta under en av veckorna. Det motiverade mig att undersöka utfallet på två av orterna utifrån hur orternas ekumeniska relationer påverkade resultatet av kampanjerna, och omvänt hur orternas kristna gemenskap påverkades. Var de medverkandes ekumeniska bredd avgörande för utfallet? (Rapporten i sin helhet kan läsas här.)
De klyftor som fanns både inom och mellan församlingarna synliggjordes och fördjupades.
— Arne Olsson
Tältkampanjerna förbereddes på båda orterna genom månatliga välbesökta bönesamlingar från hösten 2018, ofta ledda av lekmän. Några månader innan kampanjerna ökades frekvensen till en gång i veckan. Antalet frivilliga medarbetare före och under kampanjveckorna var stort: mellan 250 och 500.
På båda orterna samlades sedan upp till 3 000 personer per kväll i tältet. Det stora antalet gjorde avtryck på de relativt små orterna genom exempelvis överbelastade tillfartsvägar i samband med kvällsmötena. Många gjorde avgörande gudsmöten, cirka 250 på varje ort, vilket ledde till stor glädje och tacksamhet. Gemenskapen och förtroendet mellan dem som deltog i arbetet fördjupades och vidgades.
Men det fanns skillnader mellan orterna. På en av dem initierades tältmöteskampanjen genom informella kontakter mellan några av ortens lekmän och initiativtagarna till Det finns hopp. Någon direkt kontakt togs inte med ortens präster och pastorer. Dessa inbjöds tillsammans med andra intresserade till ett informationsmöte då endast enstaka församlingsledare deltog. Intervjuer med församlingsledare gav en tydlig bild av att gemenskapen mellan dem åren före kampanjen varit mer kollegial än personlig, mer sval än varm, och att relationerna mellan församlingarna var svag.
[ Arenasatsning skjuts upp: "Det kändes helt fel just nu” ]
De klyftor utifrån bibel-, kyrko- och människosyn som fanns både inom och mellan församlingarna synliggjordes och fördjupades då flera av ortens församlingar valde att inte ställa sig bakom kampanjen.
På den andra undersökta orten hade såväl församlingsledare som lekmän kontakt med Det finns hopp-teamet. Kampanjen förankrades genom församlingsledarna i alla ortens församlingar, och de kunde innan kampanjen började ställa sig bakom - om än i olika faser av förberedelsearbetet och med olika nivåer av engagemang.
Relationerna på orten före kampanjen betecknar församlingsledarna som varma och personliga. Såväl det praktiska arbetet som den gemensamma bönen kom sedan att fördjupa och vidga de personliga relationerna mellan alla medverkande, både församlingsledare och lekmän.
Av intresse att notera är också – även om inte några stora växlar kan dras av detta – att på denna ort var det 80 av de 250 som gjorde gudsmöten som kunde följas upp (6,9 per 1000 invånare) mot 30 på den förstnämnda orten (1,9 per 1000).
Människors upplevelse av församlingens trovärdighet som bärare av försoning skulle kunna vara en orsak till skillnaden i lokal respons. Detta överensstämmer i så fall med Jesu ord om betydelsen för de troende att vara ett för “då skall världen förstå” (Joh 17:23).
Min tolkning av undersökningsmaterialet är att en större ekumenisk bredd hos Det finns hopp-teamet och talare hade underlättat för några församlingar att ställa sig bakom kampanjen. Men av mycket större betydelse torde djupet och tryggheten i ortens ekumeniska relationer ha spelat.
Ansvaret att väga in konsekvenserna för en orts ekumeniska gemenskap när en väckelsekampanj arrangeras ligger främst hos de lokala församlingsledarna. Om det brister i enhet mellan eller inom församlingarna torde det vara klokt att tacka nej – eller ta krafttag för försoning och byggande av varma och personliga relationer.
En lyssnande dialog i stället för positioneringar inför kampanjen kan vara steg mot helande av relationer, försoning och enhet – kanske också mot ökad trovärdighet för den kristna kyrkan.
Initiativtagare till stora evangelisationskampanjer och väckelsemöten bör utifrån detta perspektiv ta ansvar för en analys av förutsättningarna för den tilltänkta ortens församlingar att i bevarad enhet arbeta med kampanjen och följa upp de människor som tar emot Jesus Kristus som frälsare. Så blir det möjligt att tillsammans, ort och team, motverka ett väckelseembryos negativa konsekvenser och få dela glädjen med de människor som får uppleva Guds stora gärningar.
[ “Jag ser fler komma till tro bland kriminella nu än jag någonsin har gjort” ]
