En mörkrets dag, midsommardagen. Jag sitter på en brokvist och ser ut över havet. Solen gassar och en stilla morgonbris gör mig sällskap när jag läser om terrorskjutningen i Oslo. Nyheten skär och överallt postas det i hbtq-communityt hur vi blöder och dör tillsammans. En gemensam sorg. Skott som sliter genom kött och community, sommarbris, sorg, koltrastens glada kväden, en ensam krans från kvällen innan ligger kvar på bordet. Kontrasterna kunde inte vara tydligare. Vilket gör det hela nästan overkligt och ofattbart.
Som kristna ska vi ska försvara människors rätt, stå på de förtrycktas sida och uppmuntra och frigöra Guds folk till det som är gott, så att Guds kärlek blir synlig i världen. I oroliga tider blir den uppgiften viktigare, för vi vet att i tider av oro ökar ojämlikhet och diskriminering.
Vi är kallade att göra skillnad, att stå upp för dem av oss med svagast samhällsskydd. Och precis som Gud själv gått till tullindrivaren eller till enucken och gett dem erkännande och upprättelse borde vi också gå till dem som behöver oss. Även om det i dag är allt annat än en självklarhet. Trots rapporter om hur unga hbtq-personer mår sämre än tidigare och Sveriges konsekventa rättighetsdiskriminering mot hbtq-personer.
Det är nu vi kristna behöver reflektera över vilket arv det är vi lämnar efter oss.
— Robin Paulonen
I den senaste rapporten från ILGA (International Lesbian, Gay, Bisexual, Trans and Intersex Association) synliggörs hur hbtq-personer i Sverige endast får 68 procent av sina rättigheter uppfyllda. Några frågor som lyfts särskilt är bristen på trygghet, adekvat implementering av hatbrottslag och den ökade våldsutsattheten. Attentatet i vårt grannland visar på den utsatthet som hbtq-personer ständigt lever med. Det här är inte första gången, minns Orlando.
Frihetskampen och kyrkan har en komplex historia. Kristna har kämpat, och kämpar, världen över för rätten att praktisera tro och liv utifrån våra gemensamma traditioner. Särskilt frikyrkan, vars namn är starkt förknippat med just frihet. Vid sidan av den historien finns också kyrkan som söndrat, förstört. Och tigit still.
Det är nu vi kristna behöver reflektera över vilket arv det är vi lämnar efter oss. Om vi också ska stämma in med våra röster för social rättvisa. Det är för få kristna som ansluter sig till paraderna och leden med mål att stå upp för hbtq-personer i solidaritet och kärlek. Vi behöver bli fler, vi behöver hålla varandras händer och bygga nya broar. Vi behöver fler kristna röster nu när människans värde, fri- och rättigheter ifrågasätts och försummas. Passivitet kan inte bli det som kännetecknar den kristna rösten i kampen för frihet, social rättvisa och trygghet för hbtq-personer. Du kan också vara med och göra skillnad. Trösta den som behöver tröstas och våga med full kraft stå upp för hbtq-personers rättigheter – i kyrkan och i samhället.
[ Sorgegudstjänst i Oslo efter skottdåd ]
Kristna har tidigare kämpat för social rättvisa. Under 1900-talet fanns en uppsjö av kväkare, baptister och andra som med sin kristna tro som kompass plockade upp baneret och kämpade för alla människors lika värde för att skapa jämlika och lika förutsättningar för ett gott liv. Ett exempel är kväkaren Elin Wägner som kämpade för kvinnlig rösträtt. Ett annat exempel är Rustin Bayard, en central person i den svarta civilrättsrörelsen i USA. Han var öppet kristen och homosexuell och skrev i sina memoarer att tron drev honom till aktion. Vi har medverkat till stora samhällsförändringar förr, därför borde det vara självklart också nu.
Solen strålar och vi sörjer. Vi firar midsommar. De som vi förlorat ska inte falla i glömska. Vi ska minnas och gå för dem som inte längre kan ta stegen. Den försiktiga sommarbrisen avtar. En förälder sörjer sitt barn. Det bjuds på kaffe. Det världsvida communityt är i sorg. I dag ska vi leva. I natt dog vi.
