Debatt

I Sverige ses barn som ett hinder för föräldrarnas karriär

Att barn är en gåva som ger glädje och mening i livet verkar makten helt ha förträngt, skriver Madeleine Lidman.

Om jag var statsminister skulle jag satsa på att ta fram en ny familjepolitik som gjorde det möjligt för föräldrar att få mer tid med sina barn, om de vill. Hur vi behandlar våra minsta får genomgripande effekter på hela samhällsutvecklingen. I Sverige ses barn som ett hinder för föräldrarnas karriär, löneutveckling och för klirret i statskassan. Att barn är en gåva som ger glädje och mening i livet verkar makten helt ha förträngt.

Är det inte fördelningen av föräldradagarna som upprör, så är det längden på föräldraförsäkringen. Förslagen om försämringar i trygghetssystemen duggar tätt, allt för att få ut specifikt småbarnsföräldrar tidigare i arbete så att de ska generera mer skatteintäkter.

Redan för några år sedan larmade dock Försäkringskassan om att föräldrar har det tufft att få ihop livspusslet. I Stockholm, där en majoritet väljer standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola, ökar sjukskrivningarna redan efter första barnet, i andra kommuner efter andra barnet.

Och varför ska småbarnsföräldrar arbeta som mest, samtidigt som 1,3 miljoner står utanför arbetsmarknaden och behöver komma in? Småbarnsföräldrar har ju redan det viktigaste uppdraget av alla: att ge sina barn en trygg uppväxt så att de växer upp till välmående vuxna – och det uppdraget kräver tid för barn och balans mellan familj och arbete.

Sedan allt fler barn började gå i förskola i stora barngrupper allt längre dagar, har den psykiska ohälsan ökat hos barn och ungdomar.

—  Madeleine Lidman

I början av juni röstades regeringens förslag till ännu mer styrning av småbarnsföräldrars val igenom, där barn till nyanlända, barn i pedagogisk omsorg och barn som har “särskilt behov av förskola” ska skrivas in i närmaste förskola.

Föräldrar ska visserligen kunna skriva ut barnet igen, men den informationen lär nog många missa. Det övergripande skälet till det personliga intrånget i människors liv, sägs vara att barnen ska få en bättre språkutveckling. Något som klingar falskt med tanke på att politikerna är väl medvetna om att vi har ett växande antal förskolor där personalen pratar dålig svenska, eller så pratar de inte svenska alls eller barnens modersmål. Det har Skolinspektionen larmat om länge.

Det finns också andra sätt att stimulera svenska språket hos små barn genom riktade insatser till föräldrar och barn inom öppna förskolans verksamhet.

Om jag var statsminister skulle jag se till att man började forska på vilken effekt svensk förskola egentligen har på barn. Det enda vi vet i dag är att sedan allt fler barn började gå i förskola i stora barngrupper allt längre dagar, har den psykiska ohälsan ökat hos barn och ungdomar.

Sedan skulle jag låta ta fram nya familjepolitiska ramar som bygger på forskning om vad små barn behöver. Forskning om anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi. Barn är en gåva, för många den allra största, så låt de föräldrar som vill få tid med sina barn under de första viktiga åren.

Under tiden fram till valet kommer Dagen publicera ett antal texter på temat ‘Om jag var statsminister, då skulle jag ...’ där olika skribenter delar personligt vad de skulle sätta fokus på för frågor om de fick bestämma fritt.

Fler artiklar för dig