Att medborgarna är redo att lämna ifrån sig sina intjänade pengar i form av skatt, bygger på att de kan lita på att pengarna hanteras väl. Så är det tyvärr inte i dag. En alldeles för stor mängd skattepengar slösas bort. Sverige behöver en ny ansvarskultur i politiken.
Sverige har bland världens högsta skatter. En person med en månadsinkomst på drygt 30 000 kronor betalar över hälften av pengarna i skatt, när alla skatter räknas in. Det innebär alltså att denna arbetar mer än hälften av sin arbetstid för det gemensamma och inte för sig själv.
En del av de sammanlagda skatteintäkterna på drygt 2 000 miljarder kronor i Sverige går till viktiga saker som att bota sjuka, förmedla kunskap till elever i skolan och bygga vägar. Men en alldeles för stor andel slösas bort.
Skattepengar försvinner på grund av slarv, dålig planering, bristfälliga konsekvensanalyser, bidragsfusk, korruption eller önsketänkande hos beslutsfattarna. Mycket pengar försvinner också i onödig byråkrati och administration i den offentliga förvaltningen.
Vi behöver få till en sund kultur inom politiken som väl förvaltar det sköra förtroende som hela demokratin och maktutövandet bygger på.
— Josefin Utas
De ansvariga, våra folkvalda politiker, har en tendens att fokusera på enskilda saker som nya konstverk, roliga jippon, reklamkampanjer för att visa upp kommunen eller ett nytt flott kommunhus. Sådana initiativ ger positiv synlighet i medier, men det är inte därför vi har folkvalda. De ska ta hand om viktiga grundläggande kärnuppgifter och förvalta våra gemensamma system väl.
En grundorsak till skatteslöseriet är att folkvalda och tjänstemän hanterar andras pengar. Det är lättare att vara generös med andras pengar än sina egna. Ifall det inte får några kännbara konsekvenser för dem om de hanterar pengarna fel, så kommer felsteg och dålig hantering att fortsätta. Tyvärr fungerar de bromsande mekanismerna mycket dåligt i Sverige.
Vår demokrati bygger på att det går att utkräva ansvar från dem som innehar makt och hanterar våra pengar. När det talas om ansvarsutkrävande tänker nog många på de allmänna valen. Det stämmer att de folkvalda kan röstas bort vart fjärde år. Men det är inte tillräckligt. Val är ett trubbigt verktyg för att garantera att invånarna får genomslag för sina åsikter. Ansvarsutkrävande måste ske löpande i form av granskning, debatt, bedömning och olika ageranden för att korrigera saker.
[ Eli Göndör: Vad får man för skatten? ]
Det finns lagar som behöver förändras för att uppnå ett bättre ansvarsutkrävande. Till exempel behöver kommunallagen ändras för att det ska ske oberoende och professionell revision av alla kommuner. I dag är kommuner reglerade som föreningar snarare än myndigheter. Revisorerna har ofta bakgrund som politiker och utvärderar alltså sina tidigare partikollegor.
Något annat som behövs är att skärpa ansvaret för de offentliga tjänstemännen. Det så kallade tjänstemannaansvaret försvagades på 1970-talet. I dag ger ytterst få tjänstefel några konsekvenser för den som har begått felet.
Men det allra viktigaste är att vi behöver få till en sund kultur inom politiken som väl förvaltar det sköra förtroende som hela demokratin och maktutövandet bygger på. Om folkvalda begår allvarliga fel eller misslyckas med sin politik sker vanligen ingenting i dag. Någon kanske urskuldar sig – som flertalet makthavare på riksnivå har uttryckt det de senaste åren: “vi var naiva” – men sedan sitter de kvar på sina poster.
[ Frida Park: Granskningen av politiker måste hålla högre nivå än så här ]
Att erkänna att man har varit naiv är detsamma som att säga att man inte är lämpad för uppdraget. Hur ska invånarna kunna lita på att det inte händer igen? Vilken lärdom drar andra politiker, när oförstånd, inkompetens eller ignorans inte får några som helst konsekvenser?
I dag agerar våra folkvalda som om de var valda på livstid. Det går stick i stäv med tanken om representativ demokrati. Om det inte finns en dynamik som innebär att folkvalda som på ett allvarligt sätt har brustit i uppdrag eller förtroende får kliva av, fungerar inte demokratin.
Folkvalda borde föregå med gott exempel och visa att politik är just en förtroendebransch. Att klamra sig fast vid sin position är dåligt för landet, för det egna partiet och för demokratin som helhet. I andra länder är det en hederssak för just förtroendevalda att avgå om de begått stora fel. Det är en viktig pusselbit i det löpande ansvarsutkrävandet som behövs i ett land.
[ Ovanliga uppmaningen: I Guds namn, avgå! ]
En ny generation folkvalda behövs som ser på sina förtroendeuppdrag med tacksamhet och stolthet, snarare än som en självklarhet. Det behövs personer i politiken med integritet, som tänker på sina uppdragsgivare och förmår att säga nej till att skattepengar läggs på onödiga saker. Personer som tycker att det är rätt och riktigt att deras arbete utvärderas och vill vara ärliga mot sina uppdragsgivare snarare än att försöka föra dem bakom ljuset.
Här finns ingen genväg. Oavsett hur bra system vi har, kan skatteslöseriet ändå fortsätta. Bara genom att ansvarsfulla personer axlar politiska uppdrag, sådana som är redo att agera annorlunda än dagens folkvalda, kan vi odla en ansvarskultur och få till en bättre hantering av våra skattepengar.
