Kyrkan har ända sedan kristnandet av Sverige varit en väldigt viktig, om inte den viktigaste, institutionen i vårt samhälle som till otaliga generationer bidragit till läskunnighet och utbildning, givit sjukvård, social omsorg och inte minst en andlig hemvist.
Även om Svenska kyrkans roll inte är den samma som förr har religionen, alla våra trossamfund, en väldigt viktig roll även i vår samtid. Över åtta miljoner människor är medlemmar i ett trossamfund och det är fler gudstjänstbesökare än besökare såväl på fotbollsmatcher som i biosalonger.
Nu har två decennier gått sedan Svenska kyrkan skildes från svenska staten som statskyrka år 2000. Svenska kyrkan har utan tvekan en stark ställning i det svenska samhället och en lång tradition som särskiljer den från många andra alternativa kyrkor i Sverige.
Det finns dock anledning att reflektera kring statens förhållande till de religiösa samfunden och även utformningen av den lag som specifikt gäller Svenska kyrkan. Bland annat stadgas att Svenska kyrkan ska vara en demokratiskt uppbyggd folkkyrka. Men är det självklart att staten i Lag om Svenska kyrkan bör reglera hur exempelvis interndemokratin i kyrkan och dess organisation ska se ut? Det kan finnas anledning att fundera kring lagen och dess utformning, inte minst sedan kyrkovalet på nationell nivå inte samlar fler än drygt tio procent av de röstberättigade.
En fråga som under lång tid diskuterats i Svenska kyrkan är möjligheten för en medlem att bli medlem i – och därmed få betala sin avgift till – en annan församling än den man tillhör genom boendeortens geografiska koppling. I dag är det omöjligt att som medlem i Svenska kyrkan tillhöra exempelvis den församling i vars kyrka man döpts, konfirmerats eller där ens föräldrar vigts om man inte råkar bo på den aktuella orten.
Med en friare församlingstillhörighet skapas möjlighet för den enskilde att kunna vara med i en församling till vilken man känner en starkare känslomässig koppling.
— Debattörerna (M)
Trots att Svenska kyrkan i medlemsstyrka samlar många i Sverige är det betydligt mer blygsamt med själva kyrksamheten. För många är det naturligt att vara med för att på så sätt stödja något som uppfattas som behjärtansvärt genom exempelvis socialt och ideellt arbete eller genom förvaltandet av kulturskatter. Med en friare församlingstillhörighet skapas möjlighet för den enskilde att kunna vara med i en församling till vilken man känner en starkare känslomässig koppling än till kyrkan på den ort där man nu kanske bor efter en eller flera flyttningar.
Det kan finnas en stark emotionell dragning till en kyrka och församlingsverksamhet där man exempelvis fötts och vuxit upp, där den egna släkten kommer ifrån och där anförvanters gravar finns kvar. Det kan också handla om att man inom Svenska kyrkan önskar söka en gudstjänstgemenskap som kan saknas på den egna orten och som man därför helt naturligt önskar stödja med den egna medlemsavgiften.
[ Elisabeth Sandlund: Föråldrad lag kan strykas – om riksdagen vill ]
I synen på exempelvis kvinnliga präster eller andra ställningstaganden kan det finnas negativa åsikter som intagits av den egna församlingens präster eller förtroendevalda vilka man inte delar – då kan utträde ur kyrkan upplevas som enda alternativet för den som inte har möjlighet att i stället byta församling.
Vad som borde vara en fråga för Svenska kyrkan är det dessvärre inte. För några år sedan gav kyrkostyrelsen ett utredningsuppdrag om just församlingstillhörighet. Resultatet har lagts fram i Rörlig församlingstillhörighet – modeller och konsekvenser (SKU 2004:1). I denna utredning resoneras kring ett antal möjliga modeller för alltifrån en fullständigt fri till en friare församlingstillhörighet. Detta frågeområde har debatterats vid ett flertal kyrkomöten.
Men som också utredningen noterar: Det är inte möjligt att enbart genom ändringar i kyrkoordningen införa denna modell. Det krävs ändringar i föreskrifterna i lagen om Svenska kyrkan om tillhörighet till den församling där man är bosatt.
[ Frikyrkor: Avskaffa Svenska kyrkans särställning ]
I praktiken har så en moment 22-liknande situation uppstått. I riksdagen tror många att frågan om församlingstillhörighet är ett ärende att exklusivt avgöras av Svenska kyrkan och dess medlemmar, medan alla försök att nå beslut om friare församlingstillhörighet vid kyrkomötet besvaras med att det hela avgörs av Sveriges riksdag.
Frågan har också tidigare varit uppe i riksdagen, och samtliga allianspartier, även sådana som tidigare varit skeptiska, har där reserverat sig till förmån för att göra en översyn om hur beslutsrätten över denna fråga skulle kunna flyttas till Svenska kyrkan. Ändå har ingenting hänt.
Orsaken kan i hög grad stavas Socialdemokraterna. Hitintills har de ställt sig kallsinniga till en förändring. Men varför är Socialdemokraterna så rädda för att ta ett beslut om en översyn av frågan?
[ Bengt Olof Dike: Välja församling fritt är ingen bra idé ]
Nu är hög tid att ändra lagstiftningen på sådant sätt att Svenska kyrkan själv kan avgöra huruvida dagens ordning om en strikt geografisk koppling i fråga om församlingstillhörighet ska bibehållas eller om en friare ordning ska införas. Riksdagen borde inte ha något inflytande över hur Svenska kyrkans organisation är utformad.
