Frågan om dödshjälp har varit omdiskuterad alltsedan antiken. Under det förra seklet tog debatten ordentlig fart. Tre huvudfaktorer kan förklara denna utveckling. Den ena är att vi lever allt längre och friskare liv. I genomsnitt dör människor i äldre åldrar och på långsammare och mer förutsägbara sätt. Det andra är att vi bevittnat nya och tidigare oanade tekniska möjligheter till livsförlängning i livets slutskede. Det tredje är att människans autonomi och självbestämmande fått en allt starkare ställning både i samhälle och sjukvård.
Dödshjälp kan ses som en samlingsterm för åtgärder där en svårt sjuk patient på egen begäran får dödlig dos i avsikt att orsaka patientens död. Här handlar det enbart om frivillig och av patienten önskad dödshjälp. Om patientens läkare utför den avgörande handling som leder till patientens död kallas det för eutanasi. Om patienten själv utför den avgörande handlingen med hjälp av en läkare kallas det för läkarassisterat döende.
Den så kallade Oregonmodellen är en beprövad form av läkarassisterat döende under strikta betingelser. Den har också blivit föremål för ett flertal utvärderingsstudier. Modellen tillåter endast läkarassisterat döende och har bland annat blivit legaliserad i totalt 15 amerikanska delstater där närmare 25 % av USA:s befolkning bor. Patienten upplever ofta ett svårt lidande, men det avgörande kriteriet är att man beräknas ha högst sex månader kvar att leva. Oregonmodellen skiljer sig från den så kallade Beneluxmodellen, där både eutanasi och läkarassisterat döende är tillåtet under strikta betingelser.
Läkarassisterat döende aktualiserar frågan om självmord. Medhjälp till självmord är inte brottsligt i Sverige. Det betyder att man inte kan åtalas för att ha hjälpt en annan människa att ta sitt eget liv. Men läkare och annan vårdpersonal ska enligt patientsäkerhetslagen utföra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet, och det är en vanlig bedömning att läkarassisterat döende inte skulle anses leva upp till det kravet. En läkare som skriver ut läkemedel för läkarassisterat döende skulle löpa risk att förlora sin legitimation.
Ett liv i Kristi efterföljd innebär, som Küng skriver, inte en imitation av hans lidande och än mindre att uppsöka lidandet. Efterföljelse och läkarassisterat döende utesluter inte varandra.
— Carl-Reinhold Bråkenhielm
Det saknas dock rättsfall där detta prövats i domstol. Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, HSAN, prövar för närvarande ett sådant fall gällande läkaren Staffan Bergström, som hjälpte en döende ALS-sjuk man – på dennes enträgna begäran – med en dödlig dos läkemedel för mer än två år sedan.
En invändning mot läkarassisterat döende är att effektiv palliativ vård i våra dagar alltid finns tillgänglig. I allmänna råd från Socialstyrelsen (Smärtbehandling i livets slutskede), publicerade redan 1989, framhålls det att “I en väl utbyggd sjukvård i en välfärdsstat skall patienten kunna kräva god smärtbehandling som ett led i god omvårdnad och adekvat medicinsk behandling.” Frågan är ju bara om en god smärtbehandling alltid kan uppnås. Enligt en uppgift i skriften kan man nå upp till 90 procents framgång vid farmakologisk behandling av cancersmärtor. Men “upp till 90 procent” är inte 100 procent. Har situationen förbättrats sedan 1989?
Den engelske läkaren Arun Bhaskar, med lång erfarenhet av smärtlindring inom den palliativa vården i England, skriver i anknytning till rapporten The Inescapable Truth (2019), utgiven av den brittiska kampanjorganisationen Dignity in dying: “Nya data motsäger argumenten att bättre tillgång till palliativ vård gör dödshjälp överflödig. Den verklighet vi måste acceptera är att en betydande minoritet av obotligt sjuka har ett lidande som inte kan kontrolleras, inte ens med palliativ vård i världsklass”. Bhaskar yrkar därför på en lagändring för att ge möjlighet till assisterat döende för denna grupp patienter.
[ Dagens ledarredaktion: Låt ropen skalla - ge livshjälp åt alla ]
Det finns också en annan invändning mot barmhärtighetsargumentet av mer teologisk karaktär. Svenska kyrkan skriver i ett yttrande från 2016 att “Lidandet ska lindras så långt det är möjligt, men även liv i lidande kan ha mening” (s. 13). Många anser dessutom att det är varje kristen människas kallelse att i Kristi efterföljd bära sitt lidande och tillfogar att ingen människa äger sitt eget liv. Liv och död ligger i Guds hand. Att hjälpa och bli hjälpt att avsluta sitt eget liv är att sätta sig i Guds ställe.
Den katolske teologen Hans Küng behandlar denna frågeställning men har en annan uppfattning. I sin bok Glücklich Sterben (2015) försvarar han läkarassisterat döende rent teologiskt. Ett liv i Kristi efterföljd innebär, som Küng skriver i boken, inte en imitation av hans lidande och än mindre att uppsöka lidandet. Efterföljelse och läkarassisterat döende utesluter inte varandra.
En döende människas lidande kan och ska vi söka att bemästra genom smärtlindring och god palliativ vård. Där en patients lidanden och umbäranden trots detta blir outhärdliga är det enda barmhärtiga att en läkare på patientens begäran hjälper henne att avsluta livet. Den fundamentala medicinsk-etiska frågan är huruvida den svårt lidande och döende patientens självbestämmande ska respekteras eller inte, i synnerhet i situationer där den palliativa verktygslådan är tom.
