Alltsedan USA:s högsta domstol i juni rev upp sitt tidigare abortbeslut i fallet Roe mot Wade från 1973 har olika reaktioner och ställningstaganden i abortfrågan flitigt vädrats i utländsk och svensk press. Däribland i Dagen där exempelvis sex skribenter 30 juni bland annat efterlyser “en mer nyanserad debatt i frågan”. Dessutom kritiserar den katolske prästen Thomas Idergard i en gästkrönika negativa svenska reaktioner på abortbeslutet.
Hur kan det komma sig – frågar jag mig som reformsinnad katolik – om det primära syftet är att motverka aborter att varken debattörerna eller Idergard ens snuddar vid ordet “preventivmedel”? Detta är verkligen onyanserat eftersom motverkande av oönskade graviditeter måste vara den i särklass mest effektiva metoden att motverka aborter. I katolska sammanhang har det alltsedan encyklikan Humanae Vitae från 1968 medfört risker för sanktionsstraff att ifrågasätta förbudet mot artificiella preventivmedel då endast så kallad naturlig familjeplanering är tillåten.
Därför är det en glädjande nyhet att Påvliga livsakademin offentligt öppnat upp Katolska kyrkan för samtal i frågor kring preventivmedel, provrörsbefruktning och dödshjälp genom att juli 2022 på Vatikanens eget bokförlag på italienska låta publicera boken som i engelska medier lanserats som Theological ethics of life. Scripture, tradition, practical challenges. Boken har förannonserats på Vatikanens italienska hemsida och 2 juli också presenterats i jesuiternas italienska tidskrift La Civilta Cattolica under rubrik “Re-reading the theological ethics of life.” Jesuiterna i Sverige i Signum har dock hittills tigit still om den.
Boken är i linje med påve Franciskus motto att parrhesia (frispråkighet) ska råda i alla frågor i den universella Katolska kyrkan. Den bygger på ett tredagars tvärvetenskapligt seminarium arrangerat av Påvliga livsakademin hösten 2021 i syfte att studera bioetiska ämnen i nytt ljus. Deltagarna bestod av såväl manliga som kvinnliga lekmän, präster och ordensfolk, tre kardinaler samt representanter från Troskongregationen.
Hur kan det komma sig – frågar jag mig som reformsinnad katolik – om det primära syftet är att motverka aborter att varken debattörerna eller Idergard ens snuddar vid ordet “preventivmedel”?
En röd tråd genom Franciskus fyra påvliga dokument Evangelii Gaudium (2013), Laudato si (2015) Amoris Laetitia (2016) och Veritatis Gaudium (2018) är hans betoning av samvetets överhöghet i urskillningen av moraliska beslutstaganden – vilket också fått ringar på vattnet i undervisningen på katolska universitet.
Det sätt på vilket olika katolska teologer kommenterat boken i medier blottar olika inställning till huruvida Humanae Vitae är att anse som ett ofelbart statement. Trots många konservativa katolikers motvilja har Franciskus uttryckt nödvändigheten av det som går under beteckningen dogmutveckling.
Om Katolska kyrkan vill medverka till att motverka aborter duger det inte längre att bara lägga all energi på att ondgöra sig över dem. Det krävs att med alla tillgängliga medel lägga energi på att motverka oönskade graviditeter.
[ Debatt: Katolskt klargörande behövs ]
Kyrkan måste för det första inse och utgå ifrån att människor – såväl inom som utom kyrkan – har sex utan att vara gifta och utan önskan att få barn. Kyrkan bör vidare fortsätta betona livets okränkbarhet, men inte utan att samtidigt foga in detta i ett bredare perspektiv. Exempelvis behövs en utbyggnad av ungdomsmottagningar och förstärkning av kurators- och psykologtjänster inom skolan. Kyrkan behöver även medverka till att fördjupa människans medvetenhet om hennes unika förmåga att skapa mänskligt liv, som det för varje individ gäller att ta personligt ansvar för genom att aldrig riskera att göra det utan önskan och beredskap att ta hand om detta liv i 18 år framöver. I detta sammanhang är effekten av gratis preventivmedel något att ta till sig.
[ Frida Park: Så kan fler oönskade graviditeter bli till önskade barn ]
Kyrkan borde medverka till att, som Kim Karhu bland annat föreslår, “livskunskap införs som ämne i skolan och varenda tonåring får en egen coach”. Tala om abortförebyggande verksamhet utan att ordet abort nämns!
Vad samvetets överhöghet beträffar måste detta även omfatta katolska politiska beslutshavare i deras politiska ställningstaganden kring till exempel abortlagstiftning. Att gå så långt som att använda eukaristin som politiskt vapen mot en katolsk politiker – som i fallet med Nancy Pelosi, talman i USA:s representanthus – är häpnadsväckande.
