Regeringen har presenterat förslag på nya så kallade demokrativillkor för trossamfund och andra delar av civilsamhället. Om en civilsamhällesorganisation inte följer villkoren kan det medföra att det statliga stödet dras in och att möjligheten att ta in kyrkoavgift via skattsedeln går förlorad.
Det är självklart att statligt stöd inte ska gå till organisationer och föreningar som undergräver demokratin eller främjar extremism, men såsom regeringens förslag är utformat så riskerar barnet att slängas ut med badvattnet. Det kommer kunna innebära stora problem just för det civilsamhälle som bär upp demokratin och som gör stora sociala insatser. Förslaget riskerar att slå för brett och att skapa oro och rädsla för att göra fel – vilket kommer minska engagemanget i civilsamhället. I värsta fall ersätts tillit med en slags kultur av misstänksamhet, och förslaget kan i praktiken bli en begränsning av yttrande- och föreningsfriheten till förmån för ökad statlig kontroll.
Ett regelverk som mötts av så stora protester från det breda svenska civilsamhället bör dessutom inte forceras igenom. Detta eftersom staten i första hand bör stödja och inte styra dessa för samhället så viktiga gemenskaper. Görs det senare så krymper utrymmet för ett starkt och fritt civilsamhälle, vilket vore mycket dåligt.
Men trots att många röster höjts från civilsamhället – såsom Civilsamhällets samarbetsorganisationer, Sveriges kristna råd, Fryshuset, Röda korset och Evangeliska frikyrkan, verkar Socialdemokraterna inte ha lyssnat in kritiken. Kulturministerns svar är inte heller särskilt betryggande.
Ett regelverk som mötts av så stora protester från det breda svenska civilsamhället bör dessutom inte forceras igenom.
— Jakob Forssmed (KD)
Den återkommande kritiken kring kollektiv bestraffning handlar om att statligt stöd enligt förslaget inte får betalas ut om en organisation eller någon av dess företrädare strider mot demokrativillkoren. Trots vissa möjligheter till undantag är skrivningen problematisk, inte minst då det visar på en bristande insikt om hur civilsamhället fungerar. Flera representanter för civilsamhället har tolkat förslaget som att de på nationell nivå kommer tvingas till att systematiskt samla in information om vad deras lokalorganisationer, enskilda medlemmar och deltagare företar sig för att inte hela organisationen ska klassas som icke-demokratisk och därmed nekas stöd.
Eftersom ansvaret att företräda en organisation blir så pass stort är det sannolikt färre som kommer våga ta en sådan roll. Dessutom är det inte tillräckligt tydligt avgränsat vem som kan anses vara en företrädare för en civilsamhällesorganisation.
[ Jeanette Gustafsdotter: Demokrativillkoren behöver inte leda till kollektiv bestraffning ]
Självklart ska civilsamhället utvärdera sin verksamhet, inte agera i strid med demokrati och mänskliga rättigheter och tillse att personer som har eller får en ledande roll i en organisation inte skadar förtroendet. Så sker också brett och i de allra, allra flesta fall. Men regeringens förslag leder till att tillitsfulla relationer inom civilsamhället – och mellan civilsamhälle och stat – riskerar att bytas ut mot en kultur av misstänksamhet. Vilket i sin tur resulterar i minskat engagemang och ett svagare civilsamhälle som snarast drar sig tillbaka när vi behöver dess insatser som mest.
Man kan också ifrågasätta de dubbla måttstockarna, där civilsamhället nu ges en tydlig särlagstiftning. Om samma demokratikrav hade ställts på politiska organisationer hade dessa kunnat bli av med partistödet för att någon enskild, lokal företrädare exempelvis yttrat radikala åsikter. Med samma måttstock hade en tidning också kunnat förlora sitt mediestöd för att en ledarskribent skrivit något olämpligt.
[ Debatt: Vill regeringen utöva kollektiv bestraffning av kyrkorna? ]
Regeringen riskerar dessutom att missa själva målet med det nya förslaget – att motverka våldsbejakande extremism. Förslaget skulle i själva verket kunna få motsatt effekt. Eftersom moderata samfund och föreningar riskerar att gå miste om pengar på grund av enskilda företrädares agerande eller kopplingar, kan faktiskt resultatet i stället bli att extrema organisationer som har sin finansiering från utlandet stärks.
Vi kristdemokrater vet att civilsamhället är en av vårt lands viktigaste grundbultar. Civila krafters insatser är helt ovärderliga för att skapa gemenskap, ge närvarande vuxna i barns uppväxt, och hjälpa människor i nöd. Vår politik strävar därför efter att stärka civilsamhället – såsom kyrkor, trossamfund, hjälporganisationer och idrottsföreningar.
Det behöver ställas krav för tillgång till statligt stöd. Men regeringens förslag är oproportionerligt och framtaget utan tillräcklig insikt om hur civilsamhället är organiserat och fungerar. Det riskerar att slå alldeles för brett och minska engagemang samtidigt som det är ett steg mot ökad statlig kontroll av det civila samhället.
Här måste den socialdemokratiska regeringen ta ett kliv tillbaka.
