Om jag var statsminister skulle jag satsa på föräldrautbildning och investera i den äldrevård som många av oss skäms för.
Det sägs att en historia ska ha en bra början och ett bra slut. Om jag var statsminister skulle jag därför satsa på de allra svagaste i samhället: våra barn och våra äldre – livets början och livets slut.
Att skaffa barn är relativt enkelt, men att vara föräldrar är sannolikt något av det svåraste som finns. Den mentala hälsan hos unga vuxna verkar inte ha varit sämre än den är i dag, och vuxna tycks aldrig ha umgåtts mindre med sina barn. Detta trots att relationen mellan föräldrar och barn är helt avgörande för att ett samhälle ska kunna fungera. Det finns studier som visar på att föräldrar endast samtalar två minuter om dagen med sina barn (tjat räknas ej som samtal). Detta är en kulturell fråga som jag skulle ta på allvar som statsminister. I den kultur vi har skapat har ju hörlurar och skärmar till stor del fått ersätta förälderns roll.
Så varför saknas det ett körkort för föräldrar? Jag ställer frågan utifrån egna erfarenheter, dels som ensamt skilsmässobarn till 18-åriga föräldrar, dels i egenskap av att jag själv blev pappa som 20-åring. Såväl jag själv som mina föräldrar hade nog behövt en och annan insikt längs vägen. Jag gjorde mitt bästa som 20-åring, men min dotter har nog en del onödiga minnen. Mina egna upplevelser som barn har till och med lett till att jag skrivit en barnbokserie med fokus på just barn-förälder-relationen (Dexter Olsson). I min roll som författare träffar jag tusentals skolelever som känner igen sig i mina böcker och delar med sig av sina egna erfarenheter. Vissa skriver till och med dikter om sitt utanförskap i hemmet. Mitt förslag är därmed inte taget ur luften.
Hur kan vi tillåta att någon blir förälder utan minsta utbildning, när föräldraskapet är så avgörande för barnets utveckling?
— Michael Wiander
Hur kan vi alltså tillåta att någon blir förälder utan minsta utbildning, när föräldraskapet är så avgörande för barnets utveckling? En trafikskada på gatan är mer synlig än psykisk skada i hemmet, men vad är egentligen värre? Ett körkort för föräldrar baserat på enkel och sund psykologi, där föräldern kontinuerligt ställs inför de mest centrala frågeställningarna om föräldrauppdraget, kanske skulle leda till att barnet vill ha kontakt med sina föräldrar i vuxen ålder och därmed blir bättre på att finnas till hands när dessa blir äldre?
Barn är vår framtid och de äldre är vårt ursprung, så vad kan vara viktigare än att investera framåt och visa tacksamhet bakåt?
[ Debatt: Biologiskt föräldraskap trumfar barnets bästa ]
Vi tycks ta alldeles för lätt på “införsel” och “utförsel” av människor i denna värld. Våra äldre avslutar alltför ofta sina liv på ett ovärdigt vis, i ensamhet. Kan detta vara värderingsstyrt? Redan som unga vuxna tar ju vissa avstånd från sina föräldrar för att senare bara ha sporadisk kontakt med dem. Då är det ju inte så konstigt att man i slutskedet av sina föräldrars liv inte finns där på ett naturligt sätt för att ta hand om dem. Det är lätt att skuldbelägga skolan och äldrevården eller att rikta kritiken mot något av de politiska partierna, men kanske är det bara ett sätt för oss att slippa ta ansvar.
Om jag vore statsminister, då skulle jag välja att fokusera på de grundläggande existentiella frågorna, som inte matchar vare sig partilinje eller politiskt korrekt pr-strategi.
Och kanske är det just därför jag aldrig valde att bli politiker…
Under tiden fram till valet kommer Dagen publicera ett antal texter på temat ‘Om jag var statsminister, då skulle jag …’ där olika skribenter delar personligt vad de skulle sätta fokus på för frågor om de fick bestämma fritt.
