Eleonore Gustafsson beskriver i sin gästkrönika i Dagen den 22 juli hur vi kan drabbas av tvivel när vi inte kan stämma in i de känslor och bekännelser som en del texter i gudstjänsten och lovsången ger uttryck för, såsom känslor av innerlig kärlek till Gud. Hon berättar att en del sammanhang därför är sparsamma med kärlekslyriken i gudstjänsten. Det är ett mycket angeläget ämne som Gustafsson tar upp.
Att begränsa vilka sånger och texter man använder i gudstjänst och lovsång av det här skälet är emellertid inte rätt väg att gå, menar jag. Begränsningar leder bara till fler begränsningar. Till slut riskerar vi att hamna i en urvattnad, intetsägande lovsång som inte bekymrar eller stör någon, men som inte heller berör någon.
Frihet att vara sig själv är vägen framåt. Det är helt nödvändigt att få vara äkta och sann inför Gud i lovsången, med de olika och allehanda känslor vi kan ha eller de olika tankar och syften vi har med lovsången. Påminn varandra om det. Uppmuntra varandra till frihet. Vi får lovsjunga utifrån känslor, förnuft eller utifrån de faktiska handlingar Gud har gjort eller det han är. Vi får vara som vi är med den innerliga kärlek vi känner, eller med besvikelse och frustration, eller med de helt rationella tankar vi har utan några känslor alls. Vi får också lov att bara vara tysta i lovsången och inte uttrycka något särskilt.
Gud vet ändå hur du har det – varför försöka pressa fram vissa känslor och tankar eller varför undanhålla de som du har?
— Bi Gudmundsson
Var dig själv och snegla inte på vad andra gör eller känner. Gud vet ändå hur du har det – varför försöka pressa fram vissa känslor och tankar eller varför undanhålla de som du har? Kom inför honom precis som du är.
Gudstjänsten och lovsångsstunden är inte en stund då alla ska känna samma känslor – det är omöjligt. Det riskerar att bli krav, tvång och manipulation. Vi riskerar att göra våld på oss själva och känna oss falska. Gör i stället dessa stunder till dina egna, oavsett vad andra runt omkring gör dem till.
