Regeringens förslag på demokrativillkor, som lyfts i flera debattartiklar här i Dagen, luktar gammalt och från en tid då religionsfrihet inte var att tänka på. Att överhuvudtaget använda ordet demokrati i samma mening som man ämnar begränsa vissas åsikter känns märkligt. Ska man, utan att på något vis begränsa någons fria vilja men bara genom att ha en avvikande åsikt, bli av med sina rättigheter och möjligheter? Måste man ha “rätt” åsikt?
En springande punkt hos lagstiftarna verkar det märkligt konstruerade ordet omvändelseterapi vara. Jag har varken i Bibeln eller i svensk frikyrklig pastoral praxis stött på omvändelseterapi. För mig rör de två delarna av ordet “omvändelse” och “terapi” helt olika områden.
Terapi är behandling av psykologiska trauman, problem och så vidare och används absolut inte för att medvetandegöra någon om synd. Bibeln har en annan lösning på det problemet. Vandra i anden så gör ni inte vad köttet begär, skriver Paulus.
Gud vill aldrig genom övertalning, än mindre genom terapi, få någon till efterföljelse när Han redan skapat oss med fri vilja. Nej, enligt Jesus står Fadern där och väntar kärleksfullt på vår omvändelse under det att Anden viskar i våra hjärtan att det finns något bättre än det här. Och ibland använder Gud troende vänner och förtroliga samtal för att vi ska höra Andens viskning lite bättre.
Tänk att man i Sverige i dag kommer undan med fanatisk intolerans mot oliktänkande just i toleransens namn.
— David Ekerbring
Omvändelse beskriver Jesus i en vacker berättelse i Lukasevangeliet kapitel 15. En son lämnar faderns hus och går sin egen väg långt bort i mörker och elände. Väl där borta kommer han till insikt och han vänder om och går hem igen för att mötas av en öppen famn.
Omvändelse, menar jag, sker när en individ kommer till insikt om en viss synd och bestämmer sig för att inte vilja fortsätta med den saken utan vända hem till faderns öppna famn och goda vilja.
Men om vi bortser från ordet omvändelseterapi och i stället talar om det goda samtalet: Samtalet måste vi ha med varandra om stora frågor. I de samtalen dyker exempelvis ämnen som identitet, kärlek och sexualitet upp.
[ Jakob Forssmed: Regeringens förslag om demokrativillkor riskerar stärka extremism ]
Jesus inte bara talar om de här sakerna utan visar gång på gång i Skriften hur han möter människor och hur de samtalen blir livsavgörande och förvandlande. I mötet med en kvinna som man tagit på bar gärning och ville döma till stening testar man Jesus och förvånas. Jesus inte bara erkänner hennes synd utan pekar på att alla har syndat och att den som är utan synd kan kasta den första stenen.
I stället för att kastas släpps stenarna under pinsam tystnad försiktigt intill sandalerna, en efter en. Sedan talar Jesus med kvinnan, på huk där bredvid henne i sanden. Han säger två viktiga saker: 1. “Inte heller jag dömer dig.” Tänk vad underbart det är att Jesus vill förlåta oss våra synder. 2. “Gå, och synda nu inte mer.” Jesus uppmanar kvinnan och oss alla till omvändelse. Är det samtalet tillåtet i Sverige, eller hade Jesus hamnat i problem?
[ Linalie Newman och Ingemar Forss: Vill regeringen utöva kollektiv bestraffning av kyrkorna? ]
Jag är ordförande i trosrörelsen och i vårt trossamfund har vi från början av flera olika skäl valt att inte söka dessa bidrag från staten. Det har naturligtvis inneburit, och innebär, både för- och nackdelar. Men, vi troende ber för överheten och de styrande i stort sett dagligen. Guds ord uppmanar oss till det.
Många förfäras dock över denna politiska fanatism som nu skriker högre och högre. Situationen att statens villkor riskerar att styra de troendes åsikts- eller handlingsfrihet är djupt oroväckande. Är det inte uppseendeväckande och märkligt att i demokratins namn begränsa fritt tänkande? Eller är det så farligt att ens tänka annorlunda? Många av oss troende har vänner utöver världen som lever under förtryckande regimer med det gemensamt att regimen vill bestämma vad man får tycka och tänka. Ingen vet vart det sluttande planet i vårt eget land tar vägen.
Kravet att böja sig för guldstatyn kommer finnas i alla tider på olika sätt. Det är inget jag önskar men konstaterar.
— David Ekerbring
Har inte liberalismen fullständigt tappat fotfästet när dess företrädare skriker högst av alla efter förbud och begränsningar? Tänk att man i Sverige i dag kommer undan med fanatisk intolerans mot oliktänkande just i toleransens namn. Tänk att man genom certifieringar och villkor i dag vill begränsa det fria tänkandet under parollen allas lika värde. Är inte det ett imponerande konststycke?
Nåväl, det är inget nytt under solen. Det totalitära har alltid funnits nära till hands i den mänskliga historien. Vi minns de unga judiska män som blev räddade ur den brinnande ugnen när de vägrade böja sig för regimens guldstaty. Vi minns hur evangeliet snabbt spreds över den då kända världen mitt under romarrikets grymma förtryckande av de troende. Kyrkans bästa tider har varit under tider av förföljelse. De starkaste troende jag någonsin mött har levt under svårt förtryck. Kravet att böja sig för guldstatyn kommer finnas i alla tider på olika sätt. Det är inget jag önskar men konstaterar.
Vi troende kommer fortsätta att be för överheten i Sverige. Vi kommer fortsätta be för alla människors frihet att tänka och tala fritt i Sverige. Vi vill fortsätta att möta varje människa med den kärlek och respekt Jesus mötte sina medmänniskor med, i nåd och sanning. Får vi det?
