Religionen har inför årets val fått en starkare roll än på många decennier, kanske den starkaste någonsin. Även denna gång är det Socialdemokraterna som står i spetsen för en negativ inställning till religionen. En starkare offentlig debatt i frågan vore önskvärd, men frågan är varför oppositionen i politik och kyrka inte hörs mer inför det hot mot religionsfriheten som regeringspartiet lanserat?
Temperaturen i religionsfrågor höjdes markant i vintras efter Miljöpartiets avhopp från regeringen. Detta ligger också i linje med det historiska mönstret: Efter upplösningen av samlingsregeringen under andra världskriget lanserade Socialdemokraterna 1946 års skolkommission, vilken lade grunden för den nya skolan där kristendomsundervisningen och morgonandakterna avskaffades.
1957 upplöstes nästa koalitionsregering, då med Bondeförbundet/Centerpartiet. Den nya enpartiregeringen satte då omedelbart fokus på att köra över kyrkomötets beslut om prästämbetet och pressa igenom sin egen sekulärt-politiskt motiverade inställning. Varje gång Socialdemokraterna gjort sig fria från en koalition har de traditionellt alltså ställt in sitt sikte just på religionen, så även denna gång.
De presenterade förslagen skulle kunna flytta världens kanske mest sekulära kultur i ännu mer sekulär riktning.
— Per Ewert
Religionsangreppen förekommer dock numera även på den borgerliga sidan, framför allt från Liberalerna, som följt efter med liknande religionsfientliga utspel. Också bland de mer konservativa partierna M, KD och SD framgår hur djupt den sekulära samhällssynen har satt sig, där den politiska oppositionen främst utgörs av justeringar inom den sekulära ramen snarare än att ifrågasätta själva grundprincipen: att religion betraktas som ett hot snarare än en tillgång i samhället.
Inför valet 2022 har konfliktgraden höjts i inte mindre än tre religionsrelaterade frågor: skärpta kriterier för trossamfund som uppbär statsbidrag, förslag om att stoppa konfessionella skolor och förbud mot så kallad “omvändelseterapi”.
[ Frida Park: Det blir allt trängre att vara troende i Sverige ]
Förslaget om förbud mot konfessionella skolor tycks dock oförenligt med internationell rätt, vilket också betonades av regeringens egen utredning. Det i svensk offentlighet nytillkomna uttrycket omvändelseterapi har främst kommit att avse en terapeutisk modell för att ändra någons sexuella läggning. Någon sådan praxis existerar dock inte i svensk kristenhet, men omvändelse som vidare företeelse är däremot helt central i kristen tro.
Förslaget om striktare demokratikriterier, slutligen, skulle innebära att staten bemöter religionen med långt mer kritiska glasögon än exempelvis kultur- och idrottsrörelsen, som uppbär mångdubbelt större statsbidrag än trossamfunden. Samtliga tre förslag rymmer alltså ett antal problem som borde vara orsak till medveten opposition.
Ytterligare en paradox ligger i mot vilka grupper dessa tre frågor i praktiken riktar sig. När socialdemokratin under 1900-talet talade om religion handlade det i princip helt om kristendomen. Men i dag finns en ny stor aktör på religionsarenan, nämligen islam. De missbruk som regeringen säger sig vilja konfrontera genom förslagen på de tre aktuella områdena förekommer i huvudsak i muslimska skolor och församlingar. Detta sägs dock aldrig rakt ut; regeringen talar genomgående om religionen som en kropp, trots de uppenbara skillnaderna mellan kristen och muslimsk lära och praxis.
[ Läs tidigare inlägg | EFK: Vill regeringen utöva kollektiv bestraffning mot kyrkorna? ]
Något man kan förvånas över är det förhållandevis svaga motståndet från kristenheten mot denna unikt skarpa religionsfientliga valkampanj. Några samfundsledare har yttrat sig om demokratikraven, bland annat EFK:s Linalie Newman och Ingemar Forss på debatt här i Dagen, och avgående ärkebiskop Antje Jackelén har gensvarat skarpt i skolfrågan och kallat regeringens agerande för “okunnigt, världsfrånvänt och potentiellt farligt”. Men i övrigt har motståndet mot regeringens kampanj varit förvånande svagt från gräsrötterna bland kyrkor och samfund.
Inför valet 1964 lades förslagen om skolans sekularisering fram försiktigt, via den statliga gymnasieutredningen. Samkristna skolnämnden startade då en enorm motståndsrörelse som samlade in 2,1 miljoner namnunderskrifter till protest mot den religionsskeptiska inriktningen i den nya gymnasieskolan. Hela 42 procent av den röstberättigade befolkningen skrev under – en folklig missnöjesyttring som saknar motstycke i svensk historia!
[ Ledarredaktionen: Det behövs mer, inte mindre, bön i skolan ]
I år har Socialdemokraternas trehövdade förslag presenterats öppet i Almedalstal och på pressträffar. Men varken den politiska eller kyrkliga oppositionen har varit i närheten av att reagera med den kraft de lyckades uppbåda under förra seklet. Den stora massan av församlingar och enskilda troende tycks ännu inte ha insett hur unikt långtgående inskränkningar av religionsfriheten som de socialdemokratiska förslagen kan innebära, och hur de presenterade förslagen skulle kunna flytta världens kanske mest sekulära kultur i ännu mer sekulär riktning. Här skulle 1960-talets stora folkliga engagemang kunna inspirera till en skarpare och öppnare debatt kring religionens roll också i 2000-talets samhälle.
