Snart är det val i Sverige, och många funderar på vad vilket parti och regeringsalternativ de ska välja att lägga sin röst på. Christian Mölk har aviserat att han kommer rösta på Miljöpartiet för dess flyktingpolitik, Timoteus Lind menar i en replik att man inte bör välja parti efter en enskild fråga. Med anledning av deras ställningstagande vill jag dela hur jag resonerar och vad jag personligen landat i.
En enda man, Rysslands president Vladimir Putin, har sänt tiotusentals av de egna landets unga män i döden och mördat tiotusentals, kanske till slut hundratusentals, människor i ett fredligt grannland. Han har gjort miljoner hemlösa, ödelagt den ena staden efter den andra och riskerar orsaka svält i stora delar av världen. En nästan ofattbar ondska. Och det är ingen tvekan om vem den skyldige är: En brottsling med samma drivkrafter som Stalin och Hitler.
Men jag påstår att skulden är delad. På samma sätt som Hitler inledde sin karriär via demokratiska kanaler har Putin ett folkligt stöd. Även om det ryska valsystemet inte är demokratiskt så har han till viss del lyfts fram av en folkopinion.
Jag har nyligen läst Hans Falladas bok Ensam i Berlin, utgiven första gången 1948. En fascinerande och skrämmande beskrivning av ett Tyskland i början av andra världskriget. I boken har somliga börjat inse att landet är på väg åt fel håll medan andra, de flesta, lever kvar i den förvridna världsbild som Hitler lurat dem att tro på. En världsbild vars grund vilar på en önskan om “folkutbyte”. I Tysklands fall handlade det om att judarna är roten till allt ont och därmed måste utrotas. Nationalismens allra mörkaste sida.
Är vi verkligen vaccinerade mot att påverkas i en riktning där vi delar upp människors värde utifrån deras ursprung?
— Hasse Boström
Det finns självklart förklaringar till att tyskarna blev hjärntvättade, liksom det finns förklaringar till att en stor andel av det ryska folket i dag bär en förvrängd bild av västvärlden och av Ukraina.
Ansvaret vilar förstås mest på dem som vilseleder. Men det finns alltid ett ansvar hos den enskilda individen. Ett ansvar att söka sanningen, att ifrågasätta och granska makten och framför allt att ha en moralisk kompass där man letar i sitt innersta och frågar sig “Är det här verkligen rättfärdigt?”, “Kan vi behandla människor så här?”
Liksom Hitler driver Putin en extrem nationalism som för honom rättfärdigar att ukrainare utrotas. Man hör inte så ofta talas om begreppet “extremnationalism”. Men som jag uppfattar det kan det beskrivas som en nationalism som drivs så till sin spets att den övergått i rasism.
[ SD: Konvertering i Sverige ska inte gälla som asylskäl ]
Att vara nationalist kan ju vara att heja på landslaget i fotboll eller vara stolt över att Ikea erövrade världen. Men en nationalism som drivs till att betrakta människor som mindre värda om de inte, i Sveriges fall, är infödda svenskar – det är rasism.
För mig är det en gåta att svenska politiker, även sådana som jag bara för ett par år sedan betraktade som hyfsat kloka och kanske värda att rösta på, inte ser att det är extremnationalismen som är Sverigedemokraternas grundideologi. I deras fall är fokus på “folkutbytet” just nu muslimer. Men de döljer inte att de vill rena landet från i stort sett alla invandrare. Helst skicka ut svenskar med utländsk bakgrund trots att de bott här i många år. På senaste landsdagarna förklarade man att SD:s mål var noll asylsökande och ökad återvandring.
Som jag ser det är Sverigedemokraternas grundideologi besläktad med rasismen, sedan må de ha ett antal vettiga förslag i vissa frågor. Visst är det så att vår blandning av kulturer och ideologier innebär stora utmaningar och det finns kopplingar till de allvarliga problem vi brottas med. Men för mig är inte etnisk rensning och att förstärka ett “vi och dom” lösningen.
Vi svenskar vill gärna tro att vi hör till den här planetens mest upplysta människor. Här kommer aldrig fascistiska eller andra extrema och våldsamma ideologier få fäste – har vi tänkt. Om det vore så väl.
Men vi ser ju att det går att driva folkopinioner i många olika riktningar och vi har ett skrämmande exempel från det land som både själva ser sig som - och vi tidigare betecknat som - världens ledande demokrati: USA. Där har en maktgalen despot med hjälp av uppenbara lögner lyckats vilseleda stora delar av opinionen. Och kanske blir han återvald! Skulle någon för tio år sedan trott att detta var möjligt?
[ Ledande amerikanska teologer varnar för nationalism ]
Därför har min optimistiska syn på vårt eget land vänts i en större vaksamhet. Är vi verkligen vaccinerade mot att påverkas i en riktning där vi delar upp människors värde utifrån deras ursprung?
Den allt mer fördummande politiska debatten i Sverige, där det mesta handlar om att samla retoriska poäng gör inte saken bättre.
Jag skräms av extremnationalismen. I Ryssland. I USA. Men också i Sverige. Och att politiker från olika läger flirtar med sådana krafter. Om vi inte i tid gör upp med extremnationalismen kan vi riskera att i en framtid vara skyldiga till en utveckling som få egentligen önskade.
För min del kan jag inte tiga när jag ser vart den svenska politiken är på väg. I höstens riksdagsval får inget parti som planerar samarbete med SD min röst.
