Snart är det dags att gå till valurnorna, och många ställer sig frågan hur de ska rösta för att ge Sverige bästa möjliga förutsättningar att utvecklas i rätt riktning.
För oss kristdemokrater är en viktig del i detta arbete att få till en migrationspolitik som ger Sverige möjlighet att klara av de integrationsproblem som ett högt mottagande dessvärre lett till, med bland annat växande utanförskap, segregation, arbetslöshet och unga som dras in i gängkriminalitet som följd. Vårt mål är att kunna förvandla ett “välkommen hit” till ett “välkommen hem”.
Migrationen har de senaste 30 åren varit mycket hög, vilket lett till en grundläggande befolkningsförändring med omfattande integrationsproblem som Sverige bevisligen inte förmått att hantera. Sysselsättningsgapet, skillnaden mellan inrikes- och utrikesfödda, är näst högst i Europa. Efter 20 år i Sverige är exempelvis endast hälften av invandrarna från Mellanöstern självförsörjande, övriga har levt och lever på bidrag. Vi har fortsatt växande utanförskapsområden och 5000 gängkriminella ungdomar som är beredda att använda våld.
Jag när en förhoppning om att den svenska migrationsdebatten i högre grad ska handla om möjligheten att skapa säkra och lagliga vägar för dem med störst skyddsbehov.
— Hans Eklind (KD)
Häromkvällen vandrade jag, som så många gånger förr, genom Sveaparken i mitt älskade Örebro. Jag blev stående i denna vackra park och tänkte på den kväll när hustrun och jag såg kriminella och islamister attackera vår polis och sätta eld på flera polisbussar. Det kändes och känns alltjämt overkligt. Det är mot denna bakgrund besynnerligt att Maria Ferm och Rasmus Ling (MP) 18/8 svartmålar kristdemokratisk migrationspolitik. Jag konstaterar kort att humanism inte handlar om att stapla vackra ord på varandra – för mig är kristet samhällsansvar att inte blunda för de målkonflikter som finns.
Att hjälpa nödställda är en självklarhet. Hur detta bäst görs är dock en mångt mycket mer komplicerad fråga. Vi vet att många migranter genomför irreguljära och riskfyllda resor till Europa för att söka asyl trots att de bedöms sakna skyddsbehov. Tre av fyra fick avslag på sina asylansökningar i Sverige under 2021 och kostnaden för varje avgjort asylärende var 22 007 kronor. De senaste åren har därför politiska åtgärder vidtagits både i Sverige och i EU för att försvåra den irreguljära migrationen. Men, det betyder inte att vi inte kan och ska hjälpa. Sverige måste dock prioritera ett ordnat och planerat mottagande av flyktingar – det är långsiktigt bäst för alla.
[ Ebba Busch om SD:s utspel: “Vi kommer i alla lägen stå upp för konvertiter” ]
Jag när en förhoppning om att den svenska migrationsdebatten i högre grad ska handla om möjligheten att skapa säkra och lagliga vägar för dem med störst skyddsbehov. Kristdemokraterna har därför lyft fram humanitära mottagandeprogram och sponsorskap som alternativ till det kvotflyktingsystem som i dag utgör den enda säkra och lagliga vägen.
I samband med Torpkonferensen utanför Örebro hamnade jag i ett mycket allvarligt och gripande samtal med en person som berättade om hur han försökte hjälpa kristna flyktingar som gömmer sig i ett land i Mellanöstern. Deras tro på Jesus Kristus utgör en livsfara och de lever under en ständig skräck för att deras gömställe ska avslöjas. Personen undrade desperat vad som kunde göras för att undsätta dessa syskon i tron.
Asylsystemet och den svenska migrationspolitiken, som den är utformad i dag, prioriterar inte dem med störst behov: de svaga och utsatta.
— Hans Eklind (KD)
Dagens ordning, där kvotflyktingar står för en minoritet av asylärendena, ger förvisso personer med skyddsbehov uppehållstillstånd men premierar samtidigt dem som har de förutsättningar som krävs för att ta sig till Sverige. Den gynnar även personer som redan tagit sig i säkerhet framför dem som inte kan göra det. Faktum är att en majoritet av dem som fått asyl i Sverige det senaste decenniet flytt eller migrerat genom ett flertal säkra länder, valt att inte stanna där och fortsatt sin resa hit. Många gånger har dessa personer fortsatt sin resa trots att de tvingats utlämna sig själva till illegala och hänsynslösa flyktingsmugglare. Asylsystemet och den svenska migrationspolitiken, som den är utformad i dag, prioriterar inte dem med störst behov: de svaga och utsatta.
Ett sätt att skapa fler säkra och lagliga vägar är att vi inför det som kallas för humanitära mottagandeprogram. Principen är densamma som för kvotflyktingar men här kan en särskilt utsatt grupp erbjudas inresemöjlighet. Sverige kan ge denna möjlighet till exempelvis kristna personer som bor eller gömmer sig i ett land där deras tro utgör en fara. Något som exempelvis Slovakien gjort för kristna irakier.
[ Elisabeth Sandlund: Civilsamhället har kortare startsträcka när det gäller ]
Ytterligare en möjlighet som vi kristdemokrater pekat ut är så kallade sponsorskapsprogram. Det är en form av vidarebosättning av flyktingar som sköts och sponsras privat eller ideellt. Kärnan i systemet är att civilsamhället och staten delar på ansvaret att integrera flyktingar. Här uppmuntras civilsamhället att spela en aktiv roll i mottagandet, vilket får positiv inverkan för flyktingarnas integration i samhället.
Kristdemokraterna vill se ett kraftigt minskat söktryck till Sverige, ned till nordiska nivåer, och menar att Sverige och andra medlemsstater i EU måste se över möjligheten att skapa säkra och lagliga vägar för att undsätta de mest utsatta. Införandet av humanitära mottagandeprogram och sponsorprogram är sådana steg.
