I sin ledartext den 31 augusti ställer Fredrik Wenell frågan om det är så att rättigheterna nått en återvändsgränd, för att sedan föra ett initierat resonemang om mänskliga rättigheter, teologi och relationer.
Det finns hela tiden en risk att som kristen känna sig tvingad att välja mellan vad man uppfattar som en sekulariserad rättighetskatalog och kristen tro, när samtiden inte verkar kunna hantera de spänningar som kan uppstå mellan dessa två. Den här svårigheten att hantera eventuella spänningar mellan mänskliga rättigheter och teologi är i sig inte något konstigt i ett land som ibland beskrivs som ett av världens mest sekulariserade länder och där jag ofta uppfattar att mycket få åsikter ryms jämte varandra i det offentliga samtalet.
Även i det internationella utvecklingssamarbetet lever vi med en balansakt mellan ett rättighetsspråk och ett teologiskt språk. Särskilt när stora finansiärer ser en rättighetsbaserad sekulär biståndsagenda som en överordnad och värdeneutral norm, är det lätt att anpassa sig genom att tona ner det teologiska språket.
Samtidigt som det finns genuin harmoni mellan teologi och rättigheter, finns det också konflikter. Frågan är om inte den utmålade harmonin ibland faktiskt bygger på att teologin fått stryka på foten. När det rättighetsbaserade språket blir alltför självsäkert och på ett okänsligt sätt dominerar det teologiska språket skapas ett motstånd hos troende människor. Motreaktionen blir då att hävda att rättighetsspråket i slutänden leder till en återvändsgränd.
Vi vill inte behöva välja mellan kristen teologi och mänskliga rättigheter.
— Kristina Patring
Min erfarenhet är att även om det finns konfliktytor mellan ett rättighetsspråk och kristna teologier finns det också synergier och lösningar! Relationella rättighetsteorier (den som vill djupdyka kan kolla upp etikern John Wall) är en sådan spännande lösning att undersöka i stället för att måla upp en konflikt mellan rättigheter och relationer. Rättigheter och relationer hör ju nämligen faktiskt ihop!
Hela syftet med mänskliga rättigheter (och skyldigheter) är, enligt relationsbaserad rättighetsteori, att främja fördjupade relationer mellan människor. Som kristen är det sedan inte särskilt långt bort att i ytterligare ett led koppla på tanken att hela livet handlar om försonade och fördjupade relationer mellan människor, mellan Gud och människor, och mellan mänskligheten och Guds skapelse.
[ Frida Park: Exakt vad är det som är sunkigt, Annie Lööf? ]
Men i Sverige är vi oerhört ovana att hantera rättighetskonflikter – vilket gör att debatten blir till de slagträdsdueller som Wenell pekar på i sin ledartext. Historiskt sett är vårt rättstänkande också djupt präglat av rättspositivism vilket gör oss ovana vid att reflektera kring den rättsfilosofiska och etiska grunden för rättigheter.
Det placerar ofta vår offentliga rättighetsdebatt ganska långt ifrån den diskussion som finns om mänskliga rättigheter på internationell nivå. Där är rättighetsmaximering oftast den metod som förespråkas för att lösa just de dilemman som Wenell beskriver, men utan att kasta ut några barn med badvattnet.
Rättighetsmaximering betyder att när två mänskliga rättigheter krockar, eller olika grupper i samhället tävlar om att få tillgång till samma mänskliga rättighet, ska staten säkra att så många personers rättigheter som möjligt kan infrias i så stor utsträckning som möjligt. Både troende och icketroende hbtqi+-personer och traditionellt evangelikala kristna har till exempel precis samma rätt till religions- och övertygelsefrihet. Rättighetsmaximering innebär då att staten ska se till att alla inblandade ska kunna tillsäkras religions- och övertygelsefrihet i så stor utsträckning som möjligt.
[ David Ekerbring: Hade Jesus hamnat i problem i Sverige i dag? ]
På Svenska missionsrådet möter vi ständigt frågor som handlar om spänningar mellan olika kristna teologier och mänskliga rättigheter. I vårt arbete med rättighetsbaserat internationellt utvecklingssamarbete, religions- och övertygelsefrihet och mission ur ett helhetsperspektiv är rättighetskonflikter en återkommande realitet. I detta är rättighetsmaximering ett mycket användbart verktyg.
Men vi vill inte behöva välja mellan kristen teologi och mänskliga rättigheter. I stället vill vi bidra till ökad religiös läskunnighet i hela samhället och för ökad “tvåspråkighet” mellan rättighetsspråk och olika teologiska språk som ett sätt att öka förståelsen för rättigheters odelbarhet och tolerans i ett samhälle som trots sin sekularism också blir allt mer mångreligiöst och mångkulturellt.
Dagens Fredrik Wenell svarar: Hur ska de relationella rättighetsteorierna omsättas i verkligheten?
Samtalet om relationen mellan kristen tro och rättighetsbaserat förhållningssätt är angeläget. Därför är det positivt att Kristina Patring replikerar på min ledare där jag ställer frågan om rättigheterna har nått vägs ände. Jag välkomnar en fördjupad reflektion och det är precis vad Patring bidrar med.
Dock, det jag kritiserade var inte rättigheterna i sig utan hur de används i praktiken i det svenska politiska klimatet. Därför måste frågan ställas: Hur ska de relationella rättighetsteorierna omsättas i verkligheten när praktiken i dag ser så annorlunda ut?
Det var skälet till att jag förde fram den kristna gästfrihetpraktiken som visade sig från sin bästa sida under migrationskrisen 2015. Människor i församlingar öppnade sina hjärtan för människor med helt annan tro och kultur. Och det berodde inte på att de hade rätt teori utan för att de lever i församlingar där främlingen inte främst ses som ett hot utan som en behövande medmänniska. Hur ska den svenska politiken bidra till att en sådan praktik breder ut sig i samhället?
