Vad händer om ett land i Europa anfaller sitt grannland och ockuperar en del av dess suveräna territorium? Det beror på om angriparen är Ryssland eller Azerbajdzjan. Det har Azerbajdzjans militära specialoperation nyligen visat.
Förra veckans tisdag, den 13 september, inledde Azerbajdzjan en militär invasion mot Armenien. Alltså inte mot det omstridda området Nagorno-Karabach utan mot den suveräna staten Armenien innanför dess internationellt erkända gränser. Man använde artilleri och drönare samt sände in marktrupper. Civila mål, däribland den berömda kurorten Jermuk, bombades. Efter två dagars strider slöts en vapenvila som hittills har hållit.
Armenien har rapporterat 207 dödade eller försvunna och stor materiell förstörelse. Azerbajdzjan har erkänt 79 stupade. Det totala antalet dödade är troligen högre än detta.
Det fulla ansvaret ligger på en person, Azerbajdzjans president Ilham Alijev. Men andra bär ett delansvar.
Alijev vet att han kan göra vad han vill utan att EU eller världssamfundet reagerar. Inte minst nu när EU har ingått ett avtal om ökade gasleveranser från Azerbajdzjan.
— Svante Lundgren
EU:s dubbelmoral blev tydlig. När Ukraina anfölls skickades massiv hjälp till landet och EU har i flera omgångar beslutat om nya sanktioner mot Ryssland. När Armenien anfölls gjorde EU:s ledare som så många gånger förut: vädjade till vardera sidan om att upphöra med striderna. Det var i hög grad inställningen också under det 44 dagar långa kriget om Nagorno-Karabach hösten 2020. Inte heller när Azerbajdzjan ockuperade 45 kvadratkilometer av Armeniens territorium i maj förra året kom några fördömanden.
Allt detta har naturligtvis invaggat Alijev i säkerhet. Han vet att han kan göra vad han vill utan att EU eller världssamfundet reagerar. Inte minst nu när EU har ingått ett avtal om ökade gasleveranser från Azerbajdzjan. Priset för detta betalades med armeniskt blod. Och risken för nya anfall finns kvar och kommer att bestå tills världen visar i handling att man inte kommer undan med dylika brott mot folkrätten.
[ Oväntad attack mot det kristna Armenien ]
Den som agerade i denna situation var USA, vars utrikesministerium gjorde påtryckningar på den azerbajdzjanska regeringen att stoppa krigshandlingarna. All ära åt USA för det. Det hade naturligtvis varit bättre om också EU skulle ha gjort något liknande.
Sveriges regering agerade ynkligt. Sverige har ambitionen att vara en ledare när det gäller mänskliga rättigheter i världen. Vi pekar gärna finger och anklagar olika regimer för människorättsbrott. Men inte en enda gång under de senaste åren har Sveriges regering fördömt de upprepade azerbajdzjanska anfallen på armenier. I stället har utrikesministern beklagat våldet och vädjat till båda sidor om återhållsamhet.
Som om Alijev skulle upphöra med sina angrepp av det.
Mediernas bevakning var undermålig. Med undantag av Dagen var det ingen svensk tidning som fördömde Azerbajdzjans anfall på Nagorno-Karabach för två år sedan. Medieintresset då var begränsat. Den här gången var det ännu mindre. Vi såg ett krig i Europa där hundratals soldater dödades under två dagar och det blev endast korta notiser, om ens det.
[ I Ukrainas skugga fortsätter kriget i Nagorno-Karabach ]
Den mediebevakning som fanns var ytterst bristfällig. Det hette att “strider brutit ut” och att parterna beskyllde varandra för det. Det var faktiskt inte särskilt svårt att veta vem som hade startat det hela, vilket Ekots Rysslandskorrespondent hävdade att det var. Som man brukar säga: Om den ena säger att det regnar och den andra att det är solsken är det inte mediernas uppgift att återge detta, utan att titta ut genom fönstret och se efter.
Den svenska kristenheten visade ringa intresse. Kyrkornas världsråd antog på sin generalförsamling nyligen – den hölls innan de senaste striderna – ett uttalande i vilket man krävde att Azerbajdzjan friger de armeniska krigsfångar som landet fortfarande håller i strid med vapenstilleståndsavtalet och att det armeniska kulturarvet som nu är under azerbajdzjansk kontroll skyddas. Men den svenska kristenheten har i stort varit tyst. Både i samband med Karabachkriget för två år sedan och allt som skett sedan dess.
Det svenska civilsamhället brydde sig föga om ett anfallskrig i Europa. Föreställ er att det hade varit Israel som bombade mål i Gaza och skickade in marktrupper där. Vi hade omedelbart sett demonstrationer i flera svenska städer, och organisationer och kulturpersonligheter hade fördömt Israel i skarpa ordalag. Inget av detta hände då Azerbajdzjan invaderade Armenien.
Nu cirkulerar videor av hur azerbajdzjanska soldater skändar stupade armeniska soldaters kroppar. Kan ni föreställa er hur det upplevs av armenierna? Som vet att det kunde ha varit någon från deras familj eller vänkrets (för vissa var det just det).
Att världen brydde sig så lite var att strö salt i såren. Tystnad i denna situation är medbrottslighet.
