Gustav Frankal lyfte i en debattartikel problemet med att det snart – på grund av skenande priser och inflation – kan bli så att en inte oansenlig mängd församlingsmedlemmar befinner sig i en situation där de “inte har råd med sina bolån och barnen behöver mat.” Jag är enig med Frankal om att “om någon lider brist har du ett ansvar att hjälpa”. Men frågan är hur den hjälpen ska se ut.
Ibland kan hjälpen vara ett kontantstöd, det kan vara rådgivning men det kan också vara ett nej. Det kan till och med vara en uppsträckning så att en oansvarig person kanske vaknar till. Den som ibland tittar på tv-programmet Lyxfällan inser att människor inte alltid agerar vuxet och ansvarstagande när det kommer till att hantera pengar, och det gäller även kristna.
Vi som bor i Sverige har turen att leva i en välfärdsstat som aldrig tidigare skådats på denna jord. I ett större perspektiv, om vi tittar globalt, tillhör svenskar de mest priviligierade människorna på jorden. Vi har fantastiska system som står redo att hjälpa. A-kassa, försäkringskassa och som sista skyddsnät finns socialtjänsten. Socialtjänsten gör ingen skillnad på om du är kristen, muslim eller något annat. Socialtjänstlagen 4 kapitel 1§ säger: “Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning.”
Ni är vuxna, ert liv är ert ansvar och ingen annans.
— Daniel Bengtsson
Dock ställer socialtjänsten krav på dig om du ska få stöd. Har du tillgångar måste du sälja dessa innan du kan få hjälp från det allmänna. Man kan till exempel inte tro att socialen ska betala ens hyra samtidigt som man har en bil värd 300 000 kronor, bor i Stockholm och kan klara sig med ett SL-kort.
[ Debatt | Nu behöver församlingarna prata pengar öppet ]
“När man inte har råd med sina bolån och barnen behöver mat”, skriver Frankal. Då vill jag säga: Bolån!? Det är alltså mot en oerhört privilegierad grupp Gustav Frankal riktar sin omsorg. Det är människor som i flertalet fall, om man inte kommit in väldigt sent på bostadsmarknaden, under många år gjort sig en förmögenhet på att … bo.
Barnen behöver mat!? I inledningen av denna text listar jag några olika sorters hjälp som kan vara aktuella i olika situationer. I detta fall skulle svaret från mig bara vara ett nej! Kanske i kombination med en uppsträckning. Ni har inte råd med ert boende: sälj! Vilket ni borde gjort för minst sex månader sedan då ni borde förstått redan då varthän det barkade, att den här ekvationen inte går ihop.
Sälj! Hitta ett billigare boende så har ni mat till barnen. Ni är vuxna, ert liv är ert ansvar och ingen annans. Om den här människan med bolån gick till socialtjänsten och äskade stöd till sina ränteinbetalningar och amorteringar skulle den priviligierade bolånetagaren få ett nej och ett råd: sälj!
Jag själv är engagerad i något som kallas Lunch i gemenskap. Det är ett samarbete mellan tre kyrkor i Stockholm där vi varje lördag serverar ett varmt mål mat till alla som kommer. Det är gratis och det ställs inga frågor. Till oss kommer en blandning av verkligt behövande. Det är hemlösa, ensamma och folk som bara är fattiga – de pengar eller pension de har räcker inte till. Det är en stor och viktig insats som kräver mycket arbete och många volontärer. De människor som kommer dit står på samhällets absoluta botten.
[ Höga elpriser kan stänga svenska kyrkor i vinter ]
Jag skulle önska att kyrkans och kristnas omsorg under den allt svårare tid som ligger framför oss skulle riktas dit den hör hemma. Till dessa samhällets minsta snarare än till människor med tillgångar, människor med bolån. Riktas mot män och kvinnor som sover i trappuppgångar och inte har något bolån.
