Med anledning av Dagens reportage om synen på tiondegivande i USA och Jakob Romeborns debattartikel i vilken det sägs att tiondegivandet inte skulle gälla nya förbundets folk utan att det ersatts med ett spontant givande, ja då måste vi fråga oss vad Jesus, nya förbundets grundare, säger om tiondet.
Han säger i Matteus 23:23: “Det gäller att göra det ena [ge tionde] utan att försumma det andra [kärleken]” och i kapitel 22:21 “Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud”. Det vill säga: Liksom vi betalar skatt till staten ska vi ge till Gud det som tillhör honom. Där syftar Jesus klart på tiondet.
Ty om meningen är att allt vad jag har tillhör Gud, att vi ska ge allt, då blir det ju inget över för våra privata utgifter. Vad Jesus säger är att liksom staten får sin inkomst genom folkets skatt så gäller samma princip för Guds rike: Det är Guds folk som betalar omkostnaderna för det genom sitt tionde – som tillhör Gud liksom skatteintäkterna tillhör staten.
När det gäller att betala skatt så bygger det ju inte på ett spontant givande utan det är ett fastställt belopp. Likadant är det med tiondet; det är ett fastställt belopp på tio procent av vår inkomst.
Varken staten eller Guds rike kan byggas enbart på ett spontant givande som går upp och ner, det måste finnas en regelbundenhet i vårt givande.
— Bertil Swärd
På samma sätt som staten måste veta vad som kommer in genom folkets skatteinbetalningar så att man vet hur man kan satsa, på samma sätt måste de kristna församlingarna veta vad som kommer in, månad efter månad, för att veta vad man kan satsa på.
Varken staten eller Guds rike kan byggas enbart på ett spontant givande som går upp och ner, det måste finnas en regelbundenhet i vårt givande, också i Guds rike. När man fuskade med tiondet, som man gjorde tusen år efter Mose, fanns det inga pengar att anställa leviter för arbetet i Guds hus utan de fick gå tillbaka till vanliga jobb och Guds hus blev försummat. Men när profeten Nehemja återupprättade tiondegivandet kunde leviterna återanställas och utgifterna för Guds hus kunde betalas.
Ingen kan leva utan pengar, inte Herrens tjänare och inte ens Jesus själv som behövde understöd av folket för sina utgifter (Luk 8:3).
Paulus drar en parallell till hur lön betalades till leviterna genom tiondet till hur det ska vara i den kristna församlingen. “Ni vet ju att de som arbetar i templet lever av templets intäkter och att de som gör tjänst vid altaret får sin del av offren. Så har också Herren bestämt att de som förkunnar evangeliet skall få sitt uppehälle av evangeliet” (1 Kor 9:13–14).
Principen är alltså densamma både i gamla och nya förbundet. Att säga att vi i nya förbundet inte behöver ge tionde är vilseledande. Abraham levde före lagen om tiondet gavs, och han är en symbol för oss, nya förbundets folk som blir rättfärdiga genom tro. Och Abraham gav tionde till Melkisedek, som är en symbol för Kristus (Heb 7:1–3). På samma sätt ger vi i nya förbundet vårt tionde till Jesus Kristus, till hans kropp på jorden som är församlingen.
[ Elisabeth Sandlund: Solidariteten sätts på prov i bistra tider ]
Med vilken rätt utesluter Jakob Romeborn löftet i Malaki 3:10 då han säger att “en pastor [inte] kan lova sin församling att de kommer att få uppleva andlig eller ekonomisk välgång bara de ger tio procent av sin inkomst till Gud.”? Gäller kanske inte heller Psalm 23 eller Psalm 91 om Guds beskydd och omsorg? Vem har rätt att välja och vraka bland Guds löften? Vem bestämmer då vad som gäller?
För mig verkar det som att de som säger att vi bara ska ge efter vårt hjärta menar att vi ska ge mindre än gamla förbundets folk som regelbundet gav tio procent. Men är det verkligen rimligt att nya förbundets folk ska ge mindre än gamla förbundets? Ska vi kanske också betala skatt efter vårt hjärta? Hur blir det då med statens inkomster?
Jesus talar ju om tiondegivandet, “Ge Gud det som tillhör Gud”, i samband med att betala skatt till kejsaren. Och hur blir det med inkomsten till våra kyrkor om vårt givande bara ska vara baserat på stundens känsla? När Paulus i 2 Korinthierbrevet talar om att ge efter sitt hjärta, talar han om en extra insamling till nödlidande kristna i Judeen, om offer. Det är något som vi kan ge utöver tiondet, efter vad vårt hjärta beslutar och efter hur vi har råd.
[ Läs tidigare inlägg | Linda Bergling: Oroväckande när man börjar undergräva tiondets välsignelse ]
