Vad är vi beredda att göra för att få se en annan utveckling i våra frikyrkorörelser framöver? Frågan ställs i en debattartikel av Pingst omstarts ledningsgrupp den 9/9. Frågan är utmanande och kräver att tas på största allvar. Artikelförfattarna skriver också “Kanske att vi nu mer än någonsin behöver reflektera över hur mycket tid, kraft och energi som går åt till att fokusera på de frågor man behöver ta tag i för att nytt liv ska flöda fram i en individ, grupp eller församling”.
Ja, det är tid att reflektera och fokusera på dessa frågor. Jag önskar Pingst omstarts ledningsgrupp stor välsignelse i det arbetet.
När vi tar den sjunkande medlemsstatistiken på allvar och börjar reflektera över vad det beror på, gungar det onekligen under våra fötter. Vilket är vårt ansvar? Vi ledare och medlemmar som står kvar - var har vi brustit i relationen till dem som lämnat?
Då gör vi väl i att ta stöd mot den stadiga pelaren och luta oss mot församlingens storhet. Storheten som består i att varje gång vi samlas till gudstjänst, i all vår brist och ibland styrka, ljuder den vackra sanningen: att Kristus är uppstånden. Han som kommer till vår värld för att omfamna oss i sin stora barmhärtighet – han äger sin församling. Han erbjuder människan att delta i sången, musiken och festen. Han erbjuder henne en plats vid bordet. Och han kommer för att kupa sina händer runt våra liv för att forma oss till sina medskapare. Men det är nödvändigt att våga stå kvar i frågan om vårt ansvar för att levande- och synliggöra detta.
Det krävs att vi söker upp och lyssnar in tonen som ljuder under det trötta och besvikna och ibland hätska.
— Beryl Lindeman
När Nehemja, vår stora förebild i ledarskap, genom sin bror Hanani får reda på att Jerusalems mur var nedbruten och dess portar uppbrända i eld, satte han sig ner sörjande och gråtande. Han bad och grät en månad, två månader, fyra månader. Kanske består vårt första steg i en återuppbyggnadsprocess i att gråta tillsammans över situationen i Sverige och situationen i kyrkan?
Ett enda bortsprunget får väckte Jesus medlidande, trots att han hade nittionio kvar i fållan. Den statistiken rörde Jesus hjärta och fick honom att agera. Hur är det med oss?
Det finns i dag ett smärtsamt sökande efter en plats där man kan leva med äkthet och öppenhet inför livet, inför medmänniskan och inför Gud. Församlingen kan få vara den platsen. Där frågor och tvivel får utrymme. Det är många som längtar efter den platsen. Det finns många som längtar hem. Bakom varje siffra i statistiken finns en människa, ett hjärta, en längtan.
[ Emanuel Karlsten: Jag längtade efter ett överlåtet liv men kyrkan hade fastnat ]
Under mitt liv har jag tagit farväl av den indiska marken där mina barns fötter sprungit. Jag har tagit farväl av länder, städer och vänner på grund av tjänst och flytt till annan ort. Jag vet hur det känns i både kropp och själ. Men hur tar man farväl av en människa som inte funnit sin plats i kyrkfamiljen?
En lillasyster som inte tror att hon passar in, en storebror som inte funnit utrymme för sina tvivel och frågor utan alltför ofta mött dem som tycker sig ha tolkningsföreträde. Kvinnan som aldrig funnit plats för hela sitt liv med dess skörhet och sårbarhet utan måste visa sig stark, eller mannen som aldrig hört nådens melodi tona i gemenskapen utan tvärtom dom och krav. Eller dem vars längtan efter förändring varit stor men som aldrig mött något gensvar och därför lämnat församlingen. Det är något helt annat. Och det är smärtsamt.
Det finns många med en stor seriös längtan att få vara en del av lösningen. Och det är just här vi kan låta hoppets strimma möta oss.
Dessa människors längtan kan ta sig uttryck i kritik och lätt misstolkas. Det kräver något av oss ledare. Det krävs att vi söker upp och lyssnar in tonen som ljuder under det trötta och besvikna och ibland hätska. Och göra den stora upptäckten att det avstånd som uppstått kan bli församlingens mest kreativa rum. Att i det rummet lämna prestigen och frestelsen att försöka komma med färdiga svar. Att ge utrymme för det genuina mötet och att där blottlägga den längtan som vi gemensamt bär på.
När vi som församling väljer oavbruten omsorg och kärlek, som ständigt är i rörelse efter dem som backat ur gemenskapen, då tar vi på oss på sig ansvarets vackra mantel. När vi som församling väljer det föräldraskap som aldrig ger upp förrän sönerna och döttrarna är hemma och äger den agenda som upprättar deras värdighet genom att bereda plats vid bordet. Är vi villiga att göra nödvändiga förberedelser inför den stora hemkomsten?
Kanske är det som Tomas Sjödin skriver i sin bok Osminkat: “Det är gråt, inte planering, som banar väg för en återupprättad skönhet.”
[ Läs tidigare inlägg | Johan Stenström: Svaret på frikyrkans kris finns under näsan på oss ]
