Niclas Lindgren, direktor för biståndsorganisationen PMU, skriver i Dagen den 21 oktober om bistånd som ett uttryck för att vi som mänsklighet har ansvar för varandra. Jag som själv tidigare varit biståndsarbetare genom PMU kan bara instämma. Solidariteten och omsorgen om våra medmänniskor är också en av grundprinciperna i kristdemokratisk filosofi och ideologi, och drivkraften bakom partiets engagemang för ett effektivt och generöst bistånd.
Dessutom är det ju ganska självklart att om människor har mat för dagen, möjlighet att utbilda sig, bli självförsörjande och uttrycka sin uppfattning utan att bli utsatta för trakasserier eller förtryck, bidrar det till en mer stabil värld där färre människor tvingas på flykt.
Efter åtta år med socialdemokratisk ledning har nu Sverige fått en borgerlig regering, en förändring som vänstersidan av politiken inte ser på med blida ögon. Oro och misstro sprids om den nya regeringens ambitioner och intentioner.
När Tidöavtalet presenterades, med sina sju samarbetsprojekt som de fyra partierna kommit överens om, kom omgående kritiska kommentarer. Bland annat hette det att “biståndet slaktas”. Svekdebatten mot Kristdemokraterna lät inte vänta på sig. Av Tidöavtalet framkom i stort sett bara att enprocentsmålet avskaffas. Men överenskommelsen innehåller fler delar. När budgeten presenteras om några veckor kommer helheten framträda tydligare. Därför är jag som biståndspolitisk talesperson för Kristdemokraterna trygg.
Med den inriktning vi förhandlat fram skapas förutsättningar att göra det än mer effektivt – just genom att i högre utsträckning förmedla bistånd via PMU och andra civilsamhällesorganisationer.
— Gudrun Brunegård
Kristdemokraterna har lyckats avvärja just det hot som Niclas Lindgren oroar sig för: en nedmontering av biståndet. Med den inriktning vi förhandlat fram skapas förutsättningar att göra det än mer effektivt – just genom att i högre utsträckning förmedla bistånd via PMU och andra civilsamhällesorganisationer.
Jag vill här sammanfatta huvuddragen av vad Kristdemokraterna kommit överens om med de övriga tre partierna rörande Sveriges bistånd:
- Biståndsramen fryses på 56 miljarder kronor per år under de tre kommande åren, men frikopplas från BNI. Jämfört med i år innebär det en sänkning på 1,4 miljarder. 2023 landar summan för svenskt bistånd på 0,88 procent av BNI. Endast Luxemburg överträffar den nivån. Sverige kommer alltså att fortsätta ha en biståndsnivå i världsklass.
- Ett tak på åtta procent införs för avräkningar för flyktingmottagande. Detta förslag lanserade Kristdemokraterna i den biståndspolitiska rapporten i somras. När Socialdemokraterna i våras drog tillbaka 18 procent av den totala biståndsramen för innevarande år var kritiken kraftig. Civilsamhällesorganisationerna drabbades utan förvarning av en minskning på 38 procent och Sverige blev Sveriges största biståndsmottagare. Motsvarande kommer alltså inte ske med den borgerliga regeringens politik.
- OECD-DAC har kritiserat Sverige för allt för många och spretiga mål, som blir svåra att överblicka. Under senare år har en ökande andel av biståndet slussats via multilaterala organisationer, inklusive så kallade multi-bi-stöd, medan en krympande andel har gått via civilsamhället. En större andel av biståndet ska nu förmedlas via civilsamhällesorganisationer. Inte minst trosbaserade biståndsorganisationer som PMU, Diakonia och ACT Svenska kyrkan har, genom långvarigt engagemang med väl beprövade samarbetspartner i mottagarländerna, låg risk för korruption. Därför kan de förändringar Tidöavtalet medför i slutänden rent av resultera i att mer hjälp når fram till de mest utsatta.
- Antalet tematiska prioriteringar ska minskas. Ett tydligare fokus läggs på humanitärt stöd, fattigdomsbekämpning och hälsoinsatser för de mest utsatta, demokratibistånd till människorättsförsvarare och demokratikämpar, ett utökat och effektiviserat klimatbistånd samt på kvinnors och flickors rättigheter och möjligheter.
[ Ledarredaktionen: Hög biståndet och skippa värdekolonialismen ]
Dessa prioriteringar följer till punkt och pricka Kristdemokraternas biståndspolitiska program. Den senare punkten om kvinnors och flickors rättigheter och möjligheter ligger dessutom väl i linje med Niclas Lindgrens exempel om doktor Mukweges och PMU:s arbete med offren för det sexualiserade våldet i östra DR Kongo.
De reformer som majoritetspartierna kommit överens om ger större tydlighet och bättre möjlighet till långsiktig planering. Det tror jag att biståndsvänner och organisationer välkomnar.
Många har dömt ut den nya regeringens biståndspolitik. Själv är jag imponerad av våra förhandlares framgångar. En lång rad av våra viktigaste förslag kan nu bli verklighet. Det är en stor seger, inte minst med tanke på att två partier ville sänka biståndet till 50 respektive 70 procent av BNI.
Framför allt är det en framgång för alla barn och vuxna runt om i världen som är i behov av bistånd för att komma ur fattigdom och förtryck.
