Det finns i Sverige en grupp medborgare med omfattande funktionsnedsättningar som inte kan försörja sig genom arbete och därför under hela sitt vuxna liv är helt beroende av ekonomiskt stöd från samhället.
En person som aldrig har haft eller inte bedöms kunna försörja sig genom arbete kan inom ramen för aktivitets- och sjukersättning få garantiersättning. Den lägsta nivån, 9 982 kronor i månaden före skatt, får den som är mellan 19 och 21 år. Högst garantiersättning utgår till den som fyllt 30 år (fram till pensionsåldern) med 11 190 kronor före skatt.
Villkoren för denna medborgargrupp är, eftersom garantiersättningen ska ersätta en arbetsinkomst fram till pensionsåldern, sämre än för dem som benämns fattigpensionärer.
En person med omfattande funktionsnedsättning som inte kan försörja sig genom arbete försätts alltså av samhället i en situation som innebär att han eller hon blir hänvisad till de sämsta ekonomiska villkoren, oavsett vilken medborgargrupp man jämför med.
I den mån de ekonomiska villkoren för personer som lever på aktivitets- eller sjukersättning förbättrats har det handlat om förbättringar i marginalen. Till exempel genom att den högre beskattningen i förhållande till löntagargruppen tagits bort.
Vårt budskap och uppmaning till den nya regeringen är att den ska ta initiativ till en genomgripande reform som syftar till att uppnå ekonomisk jämlikhet genom att en ny ersättningsform införs.
— Lars Hagström
Sverige har sedan 1970-talet, då riksdagen antog det första handikappolitiska handlingsprogrammet, haft som övergripande nationellt mål för funktionshinderpolitiken jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhället.
Samtidigt har funktionshinderpolitiken kännetecknats av att avståndet mellan politiska mål och konkreta reformer är större än inom de flesta andra politikområden. Den senaste reformen av betydelse var lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, som antogs av riksdagen 1993. De senaste tio åren har vi i stället sett en utveckling som inneburit försämringar.
Den allmänna uppfattningen, både bland människor i gemen och politiker, är att det ska löna sig att försörja sig genom arbete jämfört med att leva på bidrag. Det är ett rimligt sätt att tänka när det gäller dem som kan göra det valet. Däremot framstår det som orimligt, till och med diskriminerande, att det betraktas som självklart, ja till och med rättvist, att de av oss som på grund av en omfattande funktionsnedsättning inte kan försörja sig genom arbete ska ha sämre ekonomiska villkor från samhället än de med de lägsta arbetsinkomsterna.
[ Dokument: ”Vi måste våga benämna att min kropp ser annorlunda ut” ]
Detta är ett fördomsfullt synsätt som innebär att levnadsstandarden inte får överskrida en nivå som anses “lagom för funktionshindrade”. En bild av verkligheten som myntades av Vilhelm Ekensteen, en av upphovspersonerna till dagens funktionshinderpolitik grundad på allas lika rätt. Ekonomisk jämlikhet som politiskt krav är i dag reserverat för dem som kan försörja sig genom arbete. Ett synsätt som värderar prestationsförmåga högre än mänskliga rättigheter.
Grundbulten i svensk funktionshinderpolitik sedan decennier tillbaka är, som tidigare nämnts, jämlika levnadsvillkor och full delaktighet. Det är ett i sig okontroversiellt politiskt ställningstagande som flertalet människor står bakom och ser som en del av den gemensamma välfärden – att personer med omfattande funktionsnedsättningar av samhället ska tillförsäkras ett så bra och jämlikt liv som möjligt.
Vårt budskap och uppmaning till den nya regeringen är att den ska ta initiativ till en genomgripande reform som syftar till att uppnå ekonomisk jämlikhet genom att en ny ersättningsform införs. Vi har valt att kalla den “arbetsinkomstersättning”, eftersom den ska vara en ersättning för den inkomst man skulle haft om man kunnat försörja sig genom arbete.
Grundidén med denna nya ersättningsform är att ersättningsnivån ska motsvara en marknadsanpassad löntagarinkomst. För att nå upp till kravet på ekonomisk jämlikhet krävs en höjning av dagens ersättningsnivå som utjämnar skillnaderna i förhållande till löntagargrupperna. Den högsta nivån på aktivitets- och sjukersättningen, som jämförelse, uppgår i dag till knappt en tredjedel av medellönen (30 000 kronor brutto) för löntagargrupperna.
Förslaget överensstämmer med de av riksdagen antagna funktionshinderspolitiska målen som utgår från FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
[ Dokument: Goda ambitioner i kyrkorna, men mycket kvar att göra ]
Vi är medvetna om att vårt förslag kan komma att uppfattas som både naivt och orealistiskt (som det till en början är med många förslag som hamnar utanför boxen). Fast egentligen är det bara fråga om att rätta till en orättvisa, på samma sätt som andra orättvisor som behöver rättas till.
I regeringsdeklarationen från den nya regeringen framhålls att “Den som har jobbat ett helt arbetsliv har rätt till tillräckliga pensioner som ger en värdig ålderdom med god livskvalitet.”
Vi vill tro att det i samhället finns, även om det inte nämndes av statsminister Ulf Kristersson, solidaritet för att rätten till “en god livskvalitet” också ska gälla personer med omfattande funktionsnedsättningar.
