Mikrobiologen och läkaren Sebastian Ibstedt har i en replik till min artikel (14/10) framhållit att olika kristna grupper tolkar resultatet av Svante Pääbos forskningsresultat på flera olika sätt. Därför varnar han för att inta en dogmatisk tolkning i frågan om människans ursprung, eftersom vetenskapen är föränderlig.
Personligen anser jag att den största risken är att man anpassar sin bibeltolkning efter dåligt underbyggda naturvetenskapliga teorier mer än efter bibelordet. Ibstedt lyfter fram att en del teologer betraktar Bibelns beskrivning av att människan är skapad till ”Guds avbild” som en beskrivning av vår relation till Gud och därför är något som man kan ha mer eller mindre av. Självklart är svaret nej på den frågan.
Ett annat sätt att omtolka bibeltexten om Adams skapelse är att se det som en allmän text om mänsklighetens skapelse och inte som den första människan Adams skapelse. Men hur gör man då med släktregistren i Bibeln som berättar att Adam blev 930 år gammal? En symbolisk tolkning av Första Mosebokens 1–11 kapitel resulterar bara i självmotsägelser. Som gammal släktforskare undrar jag hur man skulle kunna ha ett släktträd där man blandar historiska personer med sagofigurer?
Som gammal släktforskare undrar jag hur man skulle kunna ha ett släktträd där man blandar historiska personer med sagofigurer?
— Johnny Bergman
Varför skulle till exempel Adam tillhöra just den utdöda människogruppen Heidelbergmänniskan, som bland annat teologen William Lane Craig föreslagit? Varför inte lika gärna Javamänniskan eller Cro Magnonmänniskan? William Lane Craig har genom detta förslag lämnat en sund biblisk teologi och valt en förklaringsmodell som bara försöker förena evolutionsläran med Bibelns skildring.
Ibstedt skriver också i sin artikel att neandertalarna och vi enligt gängse teorier delade en gemensam förfader för cirka 500 000 år sedan och menar att “tidsperspektivet blir en utmaning” för ungjordskreationister då vi ska förklara neandertalarnas uppkomst och försvinnande.
Jag för min del tror att det finns en relativt enkel förklaring, nämligen att åldersdateringarna av neandertalarnas gamla DNA är alldeles för högt satta. Man måste ta hänsyn till att det DNA man kunnat säkerställa och sedan sekvenserat har kommit från mycket utsatta platser, där en stor mängd kontaminering har förekommit.
[ Fredrik Wenell: Begrav myten om att vetenskap och tro inte går ihop ]
DNA förfaller med tiden. Nedbrytningshastigheten för DNA beror på dess exponering för värme, vatten, solljus, syre och framför allt strålning. Förhållandena i de grottor där de gamla DNA-proverna hittades var inte idealiska för att bevara DNA. Det 430 000 år gamla datumet är inte baserat på några konkreta bevis utan snarare på evolutionistiska antaganden om en hög ålder. Så gammalt DNA skulle sannolikt ha väldigt få gener som ens delvis är intakta.
Om vi utgår från vad man vet om försämringshastigheterna för DNA blir det svårt att tro att neandertalarnas DNA är så gammalt som man påstår. Professor Jerry Bergman har i en nyligen publicerad artikel konstaterat att “åldern inte är mer än 3 000 år gammalt, om än så gammalt”. Ett påstående om neandertalarnas höga ålder känns inte som mer rimligt bara för att man lägger till ett antal nollor.
[ Recension: Evolutionsbok som bjuder in till fördjupade studier ]
