När jag skriver detta befinner jag mig i en liten stad som heter Nuit Saint George strax utanför Dijon i östra Frankrike. Du kanske undrar vad en hemkär och inte särdeles berest medelålders man gör på en sådan plats?
Det ska jag berätta för dig. Allt tar sin början år 2015. Ett år som för många svenskar blev början på både dröm och mardröm, och ett år som för många symboliserar en humanitär härdsmälta som aldrig tycks få ett slut.
Det nämnda året tvingades en ung kille, endast 16 år gammal, lämna sitt hemland hals över huvud på flykt undan förföljare som bokstavligen hotade hans liv.
Han tog sig över berg och hav, genom 14 länder, till fots, i båt och med tåg. På vägen såg han döden i vitögat och undslapp densamma med en hårsmån. Till sist hamnade han i Sverige. Där, i Jämtland, togs han emot med öppna armar och öppna hjärtan. Där byggdes inga murar, till att börja med.
Tiden gick, asylprocessen drog ut på tiden samtidigt som den socialdemokratiskt ledda regeringen stiftade nya lagar som skulle göra något åt den så kallade flyktingkrisen, som nu var en kris för oss som aldrig tvingats på flykt – för dem som likt 16-åringen tvingats på flykt ägnades inte en tanke, de var ju nu endast en börda.
En del människor drabbades hårdare av denna omsvängning i politiken och lagstiftningen. Dit hörde tonårskillen och många andra barn i samma situation. Självklara beslut om uppehållstillstånd förvandlades till utdragna processer präglade av bristande rättssäkerhet och slutliga avslag.
Unga människor ser ingen annan utväg än att fly vidare till andra EU-länder och tragiskt nog väljer många unga att ta sina egna liv.
— Joel Larsson
Mindre än hälften av dessa barn räddades, åtminstone tillfälligt, av den hårt kritiserade gymnasielagen (en historia värd sin egen berättelse). Till dessa hörde inte tonårskillen som sedermera blev vår son. Han hade helt enkelt oturen att registreras som asylsökande några dagar för sent.
Ungefär här, eller strax innan, kommer vår familj in i bilden. Vår son var på väg att kastas ut ur sitt boende och behövde någonstans att ta vägen. Vi kom i kontakt med honom via Rädda barnen och Svenska kyrkan. Han flyttade in hos oss den 7 oktober 2018. Några veckor senare kom beskedet att han inte hörde till de lyckligt lottade.
Mitt i all denna sorg och kamp, som under cirka tre år framåt kommer att bli en följetong av ytterligare avslag, blir han snabbt en omistlig del av vår familj. En älskad son och bror.
Vi försöker hålla hoppet vid liv, genom nya ansökningar om verkställighetshinder och klagomål till FN. Vi engagerar oss djupt i kampen för ensamkommande både lokalt och nationellt för att om möjligt kunna påverka er politiker att fatta ett humant beslut om permanenta uppehållstillstånd för hela denna grupp av ensamkommande.
Under tiden utvisas unga människor till Afghanistan, unga människor ser ingen annan utväg än att fly vidare till andra EU-länder och tragiskt nog väljer många unga att ta sina egna liv i ren desperation.
[ Uppmärksammad konvertit fick asyl – men inte i Sverige ]
Till slut orkar han inte mer, så den 4 maj 2021 tvingas vi lämna honom på tåget för vidare flykt mot Frankrike. Precis som ungefär 4 000 andra afghaner före honom ser han ingen annan utväg. Där har han turen att undgå Dublinförordningens hårda regler och beviljas efter cirka sex månaders väntan flyktingstatus och tio års uppehållstillstånd. Och hör och häpna: På samma grunder som Sverige tidigare nekat honom på.
[ ”Flyktingpastorn” avslutar sitt arbete med flyktingar ]
Det var en lång historia, men det är alltså orsaken till att vi nu är på besök i Frankrike. Ett besök som förmörkas när jag via medierna blir uppmärksammad på att du inte alls är särskilt orolig för den nya migrationspolitiken, den är ju precis så hård som du vill ha den.
Den eftertanke som valresultatet borde ha inneburit finns alltså inte och du vill fortsätta på den väg som orsakat så mycket sorg och smärta, så många brott mot mänskliga rättigheter och så många förspillda människoliv?
En politik som orsakat inte bara oss utan hundratusentals samhällsmedborgare så mycket ont, en politik som slagit hårdast mot de mest utsatta men även mot dem som jobbat hårt för den integration ni ständigt tjatar om, men som jag undrar om ni verkligen vill se på riktigt. En politik och lagstiftning som på intet sätt kommer att bidra till ökad integration.
För hur ska människor med osäkra tillfälliga uppehållstillstånd, utan möjlighet till familjeåterförening, med ensidiga krav på dem och inte på oss, kunna uppleva den grundläggande trygghet som krävs för att riktig integration ska bli möjlig?
Hur ska människor som hela tiden utpekas som en belastning på allvar kunna välkomnas in i vårt samhälle?
Vad handlar ert motstånd mot SD egentligen om, när deras rasistiska politik under en följd av år gjorts till er egen?
Handen på hjärtat, Magdalena, är ett samhälle där människor på flykt utses till syndabockar verkligen det samhälle du vill ha?
