Biståndet debatteras just nu intensivt, på sociala medier och debattsidor såväl som i riksdagens talarstol. Även om orsaken är bekymmersam välkomnar vi ett viktigt samtal. Vi tackar för erkännandet av det arbete som vi, tillsammans med gräsrotsrörelser, lokala kyrkor och andra aktörer inom civilsamhället gör, och som Niclas Lindgren från PMU beskrivit på ett mycket bra sätt i sin debattartikel.
Samtidigt känner vi en stor oro. Trots flera allvarliga kriser i världen väljer regeringen Kristersson att överge löftet om att ge en hundradel till världens fattiga. KD och L har enligt uppgift förhindrat stora nedskärningar och förhandlat fram en nivå i linje med årets budget som ska ligga fast de närmaste åren. I praktiken innebär det att procentsatsen minskar i samma takt som vårt välstånd i form av BNI ökar. Det dröjer inte många år innan vi landar på den låga nivå Moderaterna vill se.
Det innebär inte bara en urholkning av Sveriges bistånd, det betyder också att de länder i EU som på senare år ökat sitt bistånd med hänvisning till Sverige inte längre kan se oss som ett föredöme. Vi är djupt oroade över vad detta betyder på sikt, när biståndet utan sin förankring mot BNI blir en förhandlingsfråga och ett instrument i den politiska dragkampen i budgetarbetet.
Undvik ett språkbruk som bidrar till att ge en negativ bild av ett i många avseenden livsviktigt bistånd.
— Charlotta Norrby, Erik Lysén och Mattias Brunander
Vi är också oroade över att minskningen framställs som oproblematisk om den drabbar FN-systemet. Vi civilsamhällesorganisationer vill gärna vara med och förbättra biståndet och kommer att fortsätta bidra så gott vi kan i arbetet för fred, minskad fattigdom och förbättrade levnadsvillkor, men civilsamhället kan inte ersätta det ansvar som ligger på de stora globala institutionerna. I många svåra sammanhang är det just samverkan mellan FN och civilsamhället som kan göra skillnad. Ulf Kristersson lyfte i sin regeringsförklaring vikten av just FN-systemet och den regelbaserade ordning som upprätthålls där. Därför måste Sverige fortsätta ge det kärnstöd som gör det arbetet möjligt.
Flera överlappande globala kriser – klimat, krig, livsmedel – gör att fattigdomen för första gången på årtionden ökar i världen. Siffrorna är så stora att de blir obegripliga. Globalt sett har i dag var tredje barn under fem år för lite att äta. Världens samlade bistånd på 179 miljarder USD kan jämföras med återuppbyggnaden av Ukraina som enligt Världsbanken beräknas kosta närmare det dubbla. Vår otillräcklighet är inte något nytt. Jesuscitatet i Apostlagärningarna, “det är saligare att ge än att få”, gäller än. Från vårt perspektiv behöver vi vara mer generösa, inte mindre.
Nu behöver vi en bred uppslutning för framtiden. Bakom varje siffra finns en älskad människa. Vi förstår pragmatism och ibland går det inte att nå hela vägen i förhandlingar. Redan när KD och L lovade att stå som “garant” för att vårt land skulle fortsätta ge en hundradel av vårt välstånd stod det klart att de skulle möta motstånd. Nu gäller det att inte låta sig nedslås utan i stället göra allt för att komma tillbaka.
Vi är glada över enskilda partiföreträdares engagemang och förståelse för civilsamhällets roll. Vi delar uppfattningen att CSO-anslaget, det vill säga Sidas stöd genom svenskt civilsamhälle, behöver prioriteras upp då det inte har utvecklats på samma sätt som andra poster i biståndsbudgeten. Men inte på bekostnad av Sveriges långsiktiga stöd till FN-systemet.
[ Läs tidigare inlägg | Gudrun Brunegård: Vi slaktar inget bistånd - vi gör det mer effektivt ]
Vi behöver även hjälpas åt att sprida fakta. Svenskt bistånd hanteras av många olika aktörer och på liknande sätt som i andra bidragssystem eller offentlig sektor kommer det alltid finnas brister och människor som utnyttjar systemen för egen vinning. Däremot går inte påståenden om att det finns “svarta hål” i biståndet, eller att det saknas resultat, att belägga med fakta. Sådan retorik bidrar i stället till en nidbild som skadar biståndet och vårt arbete.
Vår uppmaning till samtliga politiker är därför att undvika ett språkbruk som bidrar till att ge en negativ bild av ett i många avseenden livsviktigt bistånd. I er argumentation, se till att ni bottnar i fakta, och när förbättringsområden diskuteras ska ryggmärgsreflexen inte vara att backa ur utan att jobba för förändring.
Låt debatten i stället handla om hur biståndet kan förbättras för de människor som lever i förtryck och fattigdom, och hur biståndet kan bli bättre på att förhindra konflikter och katastrofer. Förebyggande, långsiktigt bistånd sparar både människoliv och pengar, visar forskning. Den nya regeringens löfte om att ge stöd till människorätts- och demokratiaktivister är ett exempel på smart bistånd som vi gärna vill bygga vidare på. Men att använda biståndspengar som påtryckningsmedel i migrationspolitiken är däremot ineffektivt – nästan inget bistånd går till regeringar. Dessutom gör det att vi missar målet för svenskt bistånd.
Vi skulle vilja höra partiledningarna för KD och L bekräfta att de står fast vid ambitionen och löftet som gavs före valet om en hundradel av BNI till bistånd. Ebba Busch och Johan Pehrson: Arbeta nu för att återupprätta det löftet! Att ställa sig på de utsattas sida betyder också att inte ge upp, även om behoven är till synes oändliga.
