Vintern är på väg, mörkret och kylan rullar in över vårt land på mer än ett sätt. Den ekonomiska krisen fördjupas, det världspolitiska läget blir alltmer instabilt och klimatkrisen alltmer akut. Men mörkret och kylan stannar inte där. Vi ser med sorg och bestörtning hur den hårda retoriken som präglat det politiska samtalet under lång tid nu också omsätts i praktiken. Här formas ett ogästvänligt, hårt och kallt samhälle. Ett samhälle som man uppenbarligen hoppas att ingen människa på flykt ska välja att söka sig till.
I den nya regeringens samarbetsavtal, Tidöavtalet, som bland annat 12 teologistudenter på flera punkter framförde kritik mot i en debattartikel här i Dagen, ger politikerna sig dessutom in på moralbedömningens område för att avgöra vem som ska utvisas från vårt land. Det är en människas livsstil eller med Tidöavtalets språk – bristande vandel – som ska avgöra om en människa från ett annat land ska få stanna i Sverige eller inte. Så här står det i Tidöavtalet:
“Med bristande vandel avses förhållanden såsom bristande regelefterlevnad, association med kriminell organisation, nätverk eller klan, prostitution, missbruk, deltagande i våldsbejakande eller extremistiska organisationer eller miljöer som hotar grundläggande svenska värden eller om det i övrigt föreligger otvetydigt konstaterade anmärkningar i fråga om levnadssättet.”
Bristande vandel handlar därmed inte enbart om kriminella handlingar utan även om moraliska handlingar som anses bristfälliga. Vad som är brottsligt avgörs av domstolar men här vill man göra bedömningar av sådant som inte är brottsligt men på andra sätt anses moraliskt olämpligt.
Vill vi som kyrka följa Jesus, då är det inte rollen som moralens väktare vi ska ta. Nej, vi ska vara en helt annan röst.
— Linalie Newman och Ingemar Forss
Ja, vem ska ta rollen som moralens väktare i ett samhälle? Det är inte helt ovanligt att kyrkan har tagit på sig det uppdraget i historien. Men är det en roll vi bör ha? När vi vänder oss till Jesus ser vi att han alltid tog en helt annan roll gentemot den som ansågs moraliskt olämplig.
“Alla tullindrivare och syndare sökte sig till Jesus för att höra honom. Fariséerna och de skriftlärda förargade sig och sade: Den mannen umgås med syndare och äter med dem.” (Luk 15:1–2)
Jesus samtalade, umgicks, åt och festade med de människor som ansågs ha bristande vandel. Här fanns prostituerade, våldsbejakande extremister, skattesmitare, tiggare, sexuellt omoraliska och andra människor man såg ner på. Jesus behövde inte ens leta efter dem, de drogs till honom för att de ville höra honom. Vad var det då han sa? Vad var det som de så desperat behövde höra? Jesus gjorde sin programförklaring när han reste sig upp i synagogan i Nasaret och läste från Jesaja 61:
“Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fånga och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren.” (Luk 4:18–19)
[ Läs tidigare inlägg | 12 teologistudenter: Tidöavtalets svek mot utsatta är ett svek mot Jesus själv ]
Vill vi som kyrka följa Jesus, då är det inte rollen som moralens väktare vi ska ta. Nej, vi ska vara en helt annan röst. Vi ska utmana vårt samhälle och de tongångar som nu hörs. Vi vill gärna samverka med politiker på olika sätt och vi vill be för dem med politiska uppdrag. Men som kyrka är vi också kallade att vara en profetisk röst som visar på orättvisor och som står på de svagas sida. Vi kan aldrig stämma in i ropen om att utvisa den prostituerade kvinnan eller att utvisa mannen som kämpar med sitt missbruk. Vi är övertygade om att Jesus kan förvandla varje människas liv. Vi ser det hända i våra kyrkor och i vårt missionsarbete runt om i världen. Människor blir befriade, upprättade, helade och får nytt hopp.
När människor delas in efter härkomst och hudfärg, moral och vandel, då behöver vi likt Jesus resa oss upp och i stället förkunna glädjebud, befrielse, frihet och nåd. Vi är inte dem som kan ställa oss utanför och anse oss bättre än andra. Nej, vi stämmer in i syndabekännelsen gång på gång och säger med gemensam röst: Jag bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud, att jag har syndat, med tankar, ord och gärningar. Jag har en bristande vandel. Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår, hjälp mig att se och bryta med mina synder.
Som efterföljare till Jesus så är vi väl medvetna om synden i våra egna liv, att vi alla lever med bristande vandel och att vi av nåd får samtala, umgås, äta och festa med Jesus. Vi är inte kallade att vända oss om och kasta första stenen på den andre, utan att ödmjukt bjuda in i den gemenskap vi är en del av.
Vintern är på väg och i mörka och kalla tider vill vi som kyrka öppna dörren in till värmen och ljuset. Vi vill låta gästfrihet, generositet och ödmjukhet vara vägledande.
Så, välkommen du med bristande vandel, här är du i gott sällskap.
[ Läs tidigare inlägg | Titus Öberg: Tidöavtalet är inget svek mot Kristus ]
