I en replik på vår debattartikel om Tidöavtalet uttrycker Hans Eklind (KD) kritik mot att använda Bibeln som grund för politiska ställningstaganden. Eklind skriver att Bibeln inte är en instruktionsbok för hur en modern välfärdsstat ska utformas, utan att dess primära syfte är att uppenbara vem Gud är. Därför uttalar han sig aldrig om sakpolitik i termer av kristligt eller okristligt.
Vi instämmer i att Bibeln inte är en instruktionsbok till en välfärdsstat, men en röd tråd genom hela Bibeln – från Guds omsorg om Hagar i dess första bok till att Gud ska torka alla tårar i dess sista bok – är Guds omsorg om utsatta människor. Därför kan man på goda bibliska grunder kalla en politik som slår hårt mot utsatta människor för okristlig. Kristdemokraterna pratar ofta om kristna värderingar och om att partiet grundades för att vara en kristen samhällspåverkan. Därför tycker vi det är märkligt att varken Eklind eller Titus Öberg, som i en tidigare replik på vår debattartikel försvarar flera av Tidöavtalets punkter, verkar anse att Bibeln har något med politik att göra.
Eklind hänvisar till Luthers tvåregementslära. Joel Halldorf skriver i texten Sök Babylons fred att tvåregementslärans “konsekvens i en sekulariserad stat blir att den kristne inte i allt hon gör ska tjäna Gud. Följden blir en personlighetsklyvning som inte är rimlig.” Det leder till att en person i sin roll som politiker skulle kunna besluta om utvisningar för att därefter i sin roll som kristen gömma flyktingar från utvisningen som man själv beslutat om.
Vad hjälper det om Eklind välkomnar människor med bristande vandel till kyrkan om han samtidigt beslutar att de ska utvisas? Därför kan kyrkan, som EFK:s missionsdirektorer skriver i sin replik Välkommen du med bristande vandel, i kyrkan är du i gott sällskap, aldrig stämma in i ropen att utvisa den prostituerade kvinnan eller mannen som kämpar med sitt missbruk.
När asylsökande väljer att avvika under processen kanske vi bör fråga oss varför människor väljer ett liv som papperslös i ett främmande land i stället för att återvända till sitt hemland.
— Tolv studenter vid Akademi för ledarskap och teologi
Eklind jämför förslaget om utvisning på grund av “bristande vandel” med dagens vandelsprövning för medborgarskap. Om Tidöavtalets förslag enbart hade innefattat det som ingår i dagens vandelsprövning hade vi kunnat debattera om det ska ställas samma krav för att få vistas i landet som för att få medborgarskap. Men i Tidöavtalet avser bristande vandel mycket mer än i medborgarskapsprövningen, till exempel människor som är brottsoffer för sexköp, har missbruksproblem eller “anmärkningar i fråga om levnadssättet”.
Även om förslagen ska utredas utgår vi från att Tidöpartierna är beredda att genomföra de förslag de har ställt sig bakom. Det enda villkoret Eklind ställer för att genomföra förslagen är att de ska vara förenliga med grundlagen, EU-rätten med mera. Oavsett vilka konsekvenser det får för utsatta människor verkar han alltså beredd att genomföra förslagen så länge det är juridiskt möjligt. Han svarar heller inte på vår kritik mot att han ställt sig bakom ett förslag som han själv har sagt “öppnar upp för godtycklighet”.
Att stänga in människor för att de söker asyl är något som vi motsätter oss oavsett vilket parti förslaget än kommer från. Människor som varken är dömda eller misstänkta för brott ska inte stängas in för att de kan riskera att avvika. När asylsökande väljer att avvika under processen kanske vi bör fråga oss varför människor väljer ett liv som papperslös i ett främmande land i stället för att återvända till sitt hemland.
[ Frida Park: Menar budgetkritikerna att Svantesson hellre borde gasat mot ruinens brant? ]
Öberg försvarar förslagen om utvisning på grund av bristande vandel med att de kan bli ett verktyg för att minska organiserad brottslighet. Vi tror inte att bestraffning på grund av anmärkningar i fråga om levnadssätt eller av brottsoffer för sexköp är bra verktyg för att minska organiserad brottslighet. Men om Öberg tror det undrar vi om han också förespråkar att svenska medborgare ska straffas på samma grunder?
Det enda svaret på vår kritik mot regeringens klimatpolitik är att det ska byggas ny kärnkraft, men kärnkraft som i bästa fall blir klar om 10–15 år kompenserar inte för ökade utsläpp i närtid. På klimattoppmötet i Egypten betonade Ulf Kristersson hur bråttom det är att minska utsläppen. Dagen efter presenterade regeringen sin budget där den föreslagna politiken bedöms leda till att utsläppen ökar under mandatperioden.
Regeringen förväntar sig alltså att andra länder ska ta ansvar utan att vara beredd att ta ansvar själv. Om vi gör en snabb omställning får vi betala priset i form av till exempel höga bränslepriser. Om vi gör en långsam omställning får världens fattiga betala priset i form av till exempel översvämningar och torka. Tidöpartierna har tyvärr valt det senare alternativet. Vad är det om inte ett svek mot utsatta människor?
Vi instämmer i att kristnas uppgift, oavsett vilka förslag som läggs, är att i allt försöka leva i enlighet med Jesu lära. Men när förslagen slår mot utsatta människor behöver vi, som den tyske teologen Dietrich Bonhoeffer uttryckte det, inte bara förbinda dem som hamnat under hjulet, utan sätta en käpp i själva hjulet.
[ Fredrik Wenell: Vilken människosyn har den nya regeringen? ]
